Blå i sinnet, röd i minnet - En hyllning till liberalismen.

Allt för ofta när man språkar med jämnåriga om samhällsfrågor, klargör vederbörande efter ett kort tag att dessa definerar sig som "sossar". Ung och nyfiken som man är frågar man givetvis "varför?" (i ett naivt försök att sedan försöka omvända personen ifråga). Nu kan svaren variera lite, men den generella kontentan brukar vara ungefär den samma. Förväntade svar kan vara; "Jag gillar inte att diskutera politik", "För jag tycker om rättvisa", "För att dom alltid måste städa upp efter moderaterna" eller min personliga favorit, "Jag tycker att alla ska ha det lika bra och moderaterna vill bara göra dom rika rikare". Klyschorna haglar.

Den äldre generationen skall vi inte ens tala om. Begreppet "gråsosse" förklarar mentaliteten hos en stor del av den svenska befolkningen ganska väl. Kontexten av det är i princip att sossarna i mångas ögon alltid varit bra och alltid kommer vara bra. I mina ögon är innerbörden dock en annan. Nämligen att folk är för slappa för att sätta sig in i politik ordentligt, samt är allmänt förändringsfientliga. Min personliga, smått provokativa åsikt är att om du inte kan motivera din åsikt, bemöda dig inte med att framföra den. Självklart menar jag inte att man alltid behöver ha vattentäta argument, men att tycka något "bara för att", är något jag förknippar med trotsåldern och barndomen.

Hur som haver, det här kan tyckas irrelevant och en småsak en "kaxig ungliberal" bemödar sig att spendera tid på. Det är det också, så till vida man inte sätter in det i ett större sammanhang. Utan intresse och kontinuerlig samhällsuppdatering utvecklas inte samhället och blir en icke-progressiv maskin som agerar på slentrian. Valresultatet 2oo6 var dock ett utmärkt exempel att på att människor får nog av sånt efter ett tag. Det här "taget" innebar i det här fallet rekordhög arbetslöshet, groteskt långa sjukvårdsköer och ett skattetryck vilket resulterade att alla höginkomsttagare flydde till skatteparadis. Frågan är om vi hade fått en borglig regering om inte Alliansen hade satsat så hårt på att profilera sig och göra en massiv PR-kampanj. Självklart ökar både intresse och engagemang under en valperiod men resonemanget "det har alltid varit så" verkar vara något som ettsats sig fast i många människors sinne. Som tur var segrade inte dessa denna gång.

Den lite diffusa poängen i det här sammanhanget är, att om mer människor engagerat sig och satt sig in lite bättre i samhällsdebatten hade Sverige (byggt på mina egna spekulationer, naturligtvis) haft en herrans massa mer liberaler. För vem tilltalas inte av socialliberala normer som att lägstanivån i samhället skall maximeras, samtidigt som de individuella friheterna maximeras. Ett sjyst välfärdssystem som tar hand om de svaga samtidigt som man skall få bestämma så mycket som möjligt själv. För trots allt är alla röstberättigade människor vuxna, och för att då återknyta till min koppling med trotsåldern, då i en mer positiv bemärkelse "kan jag faktiskt själv".

Jag tror det var en brittisk forskare som gjorde en studie om svenskar och deras mentalitet där han fasställde att svenskar har tämligen egalitära värderingar samtidigt som man har en individprägel i fokus. Forskaren ifråga uttryckte det också betydligt bättre än vad jag gjör.
"Svensken tänker blått men röstar rött".

Gladast hade jag blivit om mer männisokr röstade oranget, färgen för demokrati, solidareitet och frihet. Färgen för liberalism.

Mattias Wallentin

Avskaffa riksdagsledamöternas löner.

Det svenska politikerföraktet är lika påtagligt som det är försmädligt. Bristande förtroende för våra folkvalda är en känsla som genomsyrar en stor del av det svenska folket. Jag måste erkänna att jag själv ofta känner cynisism och misstro mot politiker i allmänhet.

Frågan är vilka åtgärder man kan vidta mot det här. För när fröet av misstro och hopplöshet gror hos folk, dröjer det inte längre innan folk finner det lönlöst att gå och rösta. Sjunkande röstsiffror bäddar i sin tur för en eventuell diktaturutveckling. Lite drastiskt kan tyckas, men litar inte folk på politikerna och försummar rösträtten kan politikerna göra i princip vad de vill.

Cynisk och bitter som jag är, tror jag inte alla riksdagsledamöter gör sitt yttersta för att representera sitt parti eller förbättra situationen för medborgarna. De har sin fasta månadslön på 51 200 lik förbannat. Vidare är det ett ganska allmänt faktum att den generella riksdagsledamoten ligger på 50 + (åldersmässigt). Detta leder inte enligt mig till någon större mångfalld, för att uttrycka mig milt.

Åtgärder man kan vidta mot detta är ganska självklara. Genom att sänka riksdagsledamöters, utskottsmedlemmars, och dylika posters löner till, tja, låt säga 20 000 så sollar man per automatik bort vissa personer. Istället för trötta politiker som agerar på slentrian ersätter man dessa med brinnande idealister vilka är mycket bättre represalier för respektive partis grundvärderingar. Jag inser självklart att det är ett påfrestande arbete ur många aspekter med mycket övertid, resor och är allmänt tidskrävande. Men detta är inget signifikant för riksdagen. I Sverige har vi något som kallas representativ demokrati där folket väljer sina representanter. Enligt min mening skall politiker ha verklighetsförankring och komma av folket, från folket och igenom folket. I Sverige har vanligtvis inte "Svensson" en genomsnittlig lön på 51 200. Inte heller andra personer som är anställda av kommun, landsting eller stat har en lön på dessa fantasisiffror. Jag anser inte heller att en riksdagsledamot är viktigare än till exempel en lärare vilken också är indirekt anställd av staten, och då är det för mig ofattbart att dessa skall tjäna mer än kanske dubbelt så mycket.

För att återinrätta förtroendet, öka solidariteten, påvisa att politiker inte är bättre än någon annan och blåsa nya och fräscha vindar bör vi sänka lönerna i riksdag och utskott m.m. Humanisera och solidarisera politkerna! (och ja, mina eget påkomna ord).

Mattias Wallentin

Integritetens död

Integriteten är hotad. Individualismen är i gungning. Demokratin är på glid.
Boven är vad Oscar Swartz beskriver i sin rapport ”Marschen mot Bodström-samhället” (http://www.timbro.se/bokhandel/books.asp?isbn=9175666227).

För kommunismen, socialismen och alla andra ideologier och krafter som är förespråkare av det homogena kollektivet är detta ett steg framåt. För individerna i detta land är det en förlust av större karaktär än vad som vill påskinas. För vad händer när människor känner sig övervakade? De förändrar sitt beteende. Varför är detta en negativ företeelse? Därför att när vi accepterar integritetskränkningar gör vi det lätt igen. Det må vara ett brottspreventiv men den som drabbas hårdas är den oskyldiga individen. Det är när den oskyldiga individen drabbas vi borde reagera. Människor skall inte lida för att det finns individer i denna värld som begår brott. Övervakningen kommer att resultera i att man tonar ner sig själv. Vad händer då när allt vi gör blir mer eller mindre övervakat? Vi neutraliseras. Denna neutralisation kommer att resultera i ett robotsamhälle. Man talar om växthuseffekten som vår nutida ragnarök. Jag menar på att det är Storebrorssamhället som kommer bli vår undergång om detta inte stoppas.

Denna fadäs måste uppmärksammas! Var är ropen av förskräckelse? Var är protestanterna på gator och torg? Var är alla starka liberaler?
Liberaler förena eder, ty vi är demokratins vakthundar.
Det är vår plikt som svenska medborgare, som privata individer, men framförallt som liberaler att stoppa denna kontrollans.

Moa Grankvist

jag som trodde man blev klokare med åren

"Jag har ett lik i garderoben. Jag var nämligen medlem i folkpartiets ungdomsförbund en gång i tiden. Det tycker jag är mycket svårare att försvara än att jag kallar mig kommunist."
- Lars Ohly i Aftonbladet, 13 december 2003.

Mer behövs väl knappast sägas..



josefine malmgren

Rikskuponger på bira?

Som socialliberal anser jag att de sociala grundfundament vi har i samhället såsom bidrag i olika former är oerhört essentiella för ett fungerande samhälle. Det får dock finnas gränser.

Det jag föreslår gynnar både samhället i kostnadsaspekter samt enskilda individers personliga välmående. Innan ni läser vidare vill jag bara tillägga att grova generaliseringar görs i texten och att jag självklart inte åsyftar till personer vilka kämpar för att bli av med sitt alkoholberoende och liknande. Vidare vill jag inte att det här skall relateras till alliansens hetsjakt på socialbidrag och sjukersättning etc.


Nu till själva grejen. Jag gick härom dagen och språkade med min vän Michael (vilken är upphovsmannen till idéen) och då stötte på några lokala a-lagare, vilket gav upphov till lite spekulationer hur deras situation skulle lösas. Jag började fundera på vad det är för mening att ge socialbidrag till alkolister vilka istället för att betala hyra, mat och personhygien lägger pengar på billig sprit. Det är ett oerhört irrationellt kugghjul att låta medborgare betala skatt till att några andra medborgare lägger pengarna på alkohol. Vad jag föreslår är att till personer vilka socialen har vetskap om att vara alkoholister och inte är intresserade av att söka jobb och liknande faktorer, delar ut matkuponger till istället.

Det kan tyckas paradoxalt att jag som liberal vill sätta upp restriktioner till vad folk får eller inte får göra med sina pengar. Men de facto, derasa pengar är skattefinansierade och skatt skall generellt gynna allmänhetens bästa vilket är motsatsen i många fall. Vidare gynnar det även vederbörande personers hälsa. Så rikskuponger eller liknande alternativ gynnar de mesta helt enkelt.

Samhällets och statens uppgift skall vara att skydda och värna om dess medborgare och inte att uppmana till alkolism. Så istället för att ge uteliggare/a-lagare ett par tusen i näven varje månad vilket används för att köra en runda på systembolaget, ge dem matkuponger så de kan köpa ordentligt med mat, betala räkningar och liknande istället så att fler slipper hamna på gatan.


Mattias Wallentin

Varför ska vi bojkotta OS i Peking?

Såvida jag inte är helt ute och cyklar så har jag förstått att det är en allmänt vedertagen åsikt i LUF att man tycker att Sverige ska bojkotta OS i Peking. Argumenten må vara slipade och retorisk korrekta, för inte finns det väl en liberal där ute som vill stödja en diktatur? Frågan är dock inte huruvida man vill stödja en diktatur eller inte, frågan är vad det är för följder man vill åstadkomma efter att rampljusen släckts från landet.

Med historieböckerna som facit så kan vi med enkelhet se hur dagens demokratier en gång varit vidriga diktaturer. Stegen mot demokrati har varit brokliga, men de har skett, till skillnad från i bl.a. Kina, vars demokratiska utveckling varit obefintlig. Men, vad vi kan dra för slutsatser är att vår egna demokratiska utveckling har skett hand i hand med ekonomisk framgång, global insyn och en individuell strävan hos befolkningen. I Kina finns den ekonomiska framgången, även om den är ojämnt fördelad så är den befintlig. Nästa steg är något som jag kallar för global insyn, d.v.s. påtryckningar från omvärlden. Det är väl kanske här min åsikt strider mot LUFs. Påtryckningar från omvärlden är inte en bojkott, då man stryper den lilla dialog som faktiskt existerar. Påtryckningar är ständiga debatter, slipad retorik och bojkotter mot regimen som sådan. En bojkott mot OS bidrar inte till någonting annat än att regimen inte ser anledning att ens sätta sig vid förhandlingsbordet igen.

Att väcka en individuell strävan hos en befolkning som lider av regimens ständigt vakande piska kan tyckas vara en omöjlighet. Kineserna har som bekant inte tillgång till fri media och många är lyckligt ovetande (?) om deras egen situation. De är även delvis omedvetna om vad som sker utanför Kinas gränser, vilka friheter vi faktiskt har rätt till i västvärlden osv. Just OS kan vara en väg genom denna barriär. Västerlänningar blir nyfikna på Kina, kineser blir nyfikna på oss. När vi har kommit till den punkten så har vi redan vunnit mycket. Det är en omöjlighet att begära någonting som man inte vet existerar.

Förutom ökad turism bidrar OS även till ökad handel. Att handla med en diktatur svider, men följderna är än viktigare. En ökad lokal handel ger bättre livsmöjligheter för den enskilda individen. Vad vi aldrig får glömma är att man inte kräver yttrandefrihet förrän man har mat på bordet.

Jag vill inte försvara Kinas regim eller deras legitimitet att behandla dess befolkning som de gör. Men efter min egen resa i Kina för drygt 2 veckor sedan insåg jag att detta faktiskt är vår chans. Nu är en miljon kineser i arbete med förberedelserna. De väntar med spänning på oss. Oppositionen har en liten, liten chans att göra sin röst hörd. Vi får inte slarva bort denna chans. Det är dags att sluta fördöma och börja handla.

Josefine Malmgren

Politiskt bundna fackförbund

I dagarna lanserade SIF (Svenska Industriförbundet) och HTF (Handelsmännens tjänstemannaförbund) sin fusion, Unionen, vilken kommer att bli sveriges näst största fackförening. Unionen har över en halv miljon medlemmar och kommer att bli en den enda egentliga konkurenten till LO. Lands Organisationen, (LO) är egentligen inte en fackförening utan en organisation för fackföreningar. Där ingår bland annat IF Metall, Byggarbetarförbundet, Mediafacket och Kommunal (sveriges största fackförbund) m.f.l. Jag kommer fortsättningsvis referera till LO som en enhet (läs ett fackförbund), för enkelhetens skull.

Nu till kontentan. Anledningen till varför Unionen är ett mycket bättre påfund än LO är tämligen uppenbar. Den är inte politiskt bunden. LO är ingenting annnat än en psynonym till Social demokraterna. Detta är inte bara ett provokativt påstående från en kontroversiell "ungliberal", utan kalla fakta. LO:s ledning består av gamla sossar och vice versa. Anja Lundby Wedin och Mona Sahlin skulle för all del kunna vara samma person. Det räcker att läsa de olika medlemsförbundens egna facktidningar för att innan du bläddrat till sida 2, indoktrinerats av borgarhat och socialdemokratisk försköning. Det skall för övrigt understrykas att politiskt bundna fackföreningar över lag är något förlegat och omodernt, men eftersom LO är den absolut största av dessa och den förening med störst politisk makt och dylikt, är det just den som kritiseras här.

Jag är övertygad om att i en förening med dryga 2 miljoner medlemmar är inte alla Social demokrater. Förmodligen är det en överhängande majoritet av LO:s medlemmar sosse-sympatisörer men de resterande medlemmarna är likväl de tvugna att betala samma avgifter (vilken en stor del går till social demokratiskt kampanjning och liknande). Förmodligen är majoriteten* av Unionens medlemmar sympatisörer med alliansen, men likväl står förbundet objektivt. Det är solidaritet, en term LO verkar tro de har patent på.

Ett fackförbund skall se till sina medlemmars bästa och inget annat. Även om det ter sig så att LO-medlemmarnas bästa ofta står i linje med Social demokraternas politik, är det absurdum att utgå att så alltid skulle vara fallet.

I Svenska Akademins Ordbok, står det följande under Fackförening :
organiserad sammanslutning av (en orts) till samma fack l. fackgrupp hörande lönarbetare med syftemål att tillvarataga gemen­samma intressen beträffande arbetsvillkoren o. att söka höja arbetarklassen i ekonomiskt o. kulturellt hänseende.

Jag ser inte att ett fackförbund som står i direkt allians med Social demokraterna ser till sina medlemmars bästa, utan endast sossarnas bästa. En arbetare och en socialdemokrat är inte synonymer även om LO och S är det.

Jag kopplar instinktivt till Sovjet eller annan valfri socialistisk diktatur när det största partiet och den största fackorganisationen går hand i hand. För valfrihet, objektivitet och arbetarnas bästa! Bojkotta LO!

Mattias Wallentin


*Notera att dessa generaliseringar är mina, byggda på personlig uppfattning och har noll statistisk bakgrund eller bevisad substans