Kärnkraft, en strålande idé.

Man kan få uppfattningen om mig, om man läser mina tidigare inlägg angående global warming och dylikt att jag skulle vara likgiltig gentemot miljöfrågor. Så är naturligtvis inte fallet. Även om jag fortfarande ställer mig tveksam mot hela global warming-hypen ser jag fortfarande problematik kring användandet av fossila bränslen. Det krävs ingen rymdforskarkompetens för att förstå att denna energikälla behöver kompletteras och på sikt, helt bytas ut.

För någon vecka sedan var jag på en skola i Falköping och skulle prata lite kort om kärnkraft. Eftersom just Falköping är ett inrotat Centerfäste med negativ syn på kärnkraft ansåg jag att det var av vikt att läsa på lite om de lokala förhållandena och dylikt. Sagt och gjort. Jag började räkna lite på hur många vindkraftverk som skulle behövas (Falköping har goda förutsättningar för just vindkraft). Jag räknade också på hur mycket energiskog som skulle behövas för att ersätta just kärnkraft. Nu vill jag belysa att mina uträkningar kanske inte är 100 % adekvata eftersom jag är blott en lekman på det matematiska området, men i generella drag är de rätt så goda. Hur som haver, över ett tusen vindkraftverk skulle inte ens kunna mäta sig med effektiviteten hos ett kärnkraftverk och om hela staden Falköping skulle vara täckt av energiskog, skulle förbränningen av denna ge lika mycket energi som en av Forsmarks reaktorer gör på en timma.

Dessa resultat är ganska talande i sig själva. Fördelarna med kärnkraft är klart övervägande, all annan energiutvinning och det enda logiska, i väntan på att fussionskraften är färdigutvecklad, är att utveckla, bruka och forska mer i kärnkraften. Dess effektivitet såväl som i kostnad och som i utvinning är helt enkelt i dagsläget oslagbar.

När man propagerar för kärnkraft hör det till det vanliga att man skulle vara mot alternativ energiförbrukning, så som vind och vattenkraftverk. Detta är givitvis absurt. Däremot ogillar jag förfarandet av skattemedel som går till att subventionera dessa ineffektiva energikällor. Jag ser ingen problematik till att man lägger skattepengar på vederbörande källor, men då skall de ske i form av att förbättra dessa genom forskning och effektivisering. Inte genom att godtyckligt ösa pengar över något som inte motsvarar den krävda energiförbrukning som behövs. En annan problematik vilket man ofta får höra är förvaringen av radioaktivt kärnavfall. Lösningen på denna fråga är återigen forskning. I Sverige är det enligt lag förbjudet att forska i effektivisering av kärnkraft. Du får forska i exempelvis rasbiologi om det skulle ligga nära dina preferenser, men alltså inte kärnkraft. En fundamental förutsättning för att någonsin kunna lösa problematiken kring avfallet är att vi faktiskt kan forska i det. Som föregångsexempel kan vi kolla på Finland där man forskat kring kärnkraft och förra året låg effektiviteten på kärnkraftverken på hela 94 %. Finlands kärnkraftverk klassas som de bästa i världen, på en femgradig skala där Sverige tyvärr gör ett mediokert resultat (gällande effektivitet, inte säkerhet).

Jag tycker det är tråkigt att det så ofta från vänsterhåll klagas över att vi bör ta miljöaspekter i beaktning när man inte har realistiska alternativ. Det kan tyvärr ge intrycket att miljöpartiet skulle ha en fungerande miljöpolitik.... För att lämna de politiska slagträna därhän vill jag bara avslutningsvis belysa det faktum att kärnkraft är i dagsläget det enda realistiska och på det stora hela en strålande idé (göteborgshumor när den är om sämst).

Mattias Wallentin

Legitim våldtäkt av konstitutionen.

Det finns många ”politiska spörsmål” som man kan störa sig på. Det finns även juridiska misshälligheter vilka i gemene mans ögon kan vara tveksamma. När dessa agerar i symbios i en mixtur anser jag det svenska rättsväsendet är hotat. Jag talar om det politiserade rättsväsendet gällande politiskt tillsatta nämndemän. Dessa lekmän är tillsammans med jurister de som dömer i brottsmål. Det står grundlagsskrivet att det svenska rättssystemet skall stå fritt från politiska influenser.

Det må vara en cynisk uppfattning, men jag vågar påstå att inte alla politiska nämndemän dömer utifrån total objektivism alla gånger, utan kanske har dels politiska som karriärmässiga mål med deras domar. Detta är som ni förstår inget jag kan bevisa med empiriska data, utan bara förmoda. Vidare tycker jag att det blir påfallande mer aktuellt då Sverigedemokraterna gör successiva framstega och tar plats vid diverse domstolar och deras medlemsantal ständigt pekar uppåt. Jag vill inte hamna i klyschan och döma ut alla Sverigedemokrater och dra ett likhetstecken med att vederbörande skulle vara rasister och oprofessionella. Dock vill jag lika lite ha ett gäng snoriga muf-ungar som dömer ut ett par misstänkta afa-personer eller ett gäng vänsterpartister som skall döma ut ekobrottslingar.

Kontentan är självklart inte SD som parti och vilka konsekvenser det kan få. Men jag vill dock belysa det extra mycket då problematiken som uppdagas riskerar att bli mycket mer påfallande då SD kommer in. Givetvis är det tragiskt att problemet i sig har uppmärksammats mer bara för att SD ökar, för jag vill tillstå att det är själva kärnan och inte just SD som är problemet. Själva argumentationen behövs enligt mig inte utvecklas så mycket vidare. Det är inte hjärnkirurgi på att förstå resonemanget med politiska nämndemän egentligen strider mot konstitutionen. I tingsrätten är de tillsatta nämndemännen i majoritet och kan rent hypotetiskt köra över den juridiska expertisen, d.v.s. domaren. Domstolarna är inte fria från politiska influenser. I slutändan handlar det inte om något annat än, statligt, legitim och pur våldtäkt på den svenska konstitutionen.

Kulturelitism och pöbelförtryck

De få läsare som faktiskt sporadiskt kikar in bloggen kan förhoppningsvis notera 2 saker. Det ena är att jag, Mattias Wallentin, är den enda som faktiskt bloggar här. Således gör jag detta till min mer "personligt vinklade" blogg, istället för LUF Lerums åsiktssfär. Vidare så är jag nu tillbaka efter uppehållet och kommer förhoppninhdsvis blogga mer frekvent under kommande år. Nu till själva "grejen".

I hjärta och själ är jag libertarian. Reellt känns det här för mig dock som en utopi, ett högerns svar på riktig kommunism. Således är jag i tanke och handling socialliberal. Därför är det för mig acceptabelt, trots jag inte blivit tillfrågad, att staten tar mina pengar till vissa essentiella saker såsom skola, försvar, omsorg etc. Dessa saker fyller en sån uppenbar funktion att dess rättfärdigade kanske inte ens behöver förklaras, även om den kan ifrågasättas. Vad som däremot får mig mycket upprörd är de övriga ändamål som kommun, landssting och stat tar mina pengar till. Det som allra främst gör mig moraliskt indignerad är det absurda kulturstödet.

Jag vill klargöra att det finns enligt mig en klar distinktion på kultur och kultur. Att finansiera bibliotek till nytta för allmänhetens intresse är i mina ögon samhällsfrämjande i detta kunskapssamhället. Sen vill jag också tillstå att vissa delar av kulturstödet även är rimligt då det exempelvis går till ungdomsgårdar och dylikt. Dock delas kulturstöd ut på subjektiv bedömning vilket gör att det blir en normsättande funktion. Den etablerade antropologiska kulturen som jag ser som elitistisk, ex opera och värdelösa föreställningar under epitet modernism anser jag inte heller vara kultur.

Nu kan det tyckas paradoxalt att jag tycker det är fel att kulturstödet delas ut på subjektivt bevåg samtidigt som jag anser att det bör ges till exempelvis fritidsgårdar och bibliotek. Jag skulle vilja säga att kulturstöd bör ges till saker som kan vara direkt samhällsfrämjande. Att kidsen har någonstans att ta vägen istället för att hänga på stationen och fri tillgång till till litteratur och upplysning talar sitt tydliga språk. Operor och teatrar gör det inte. Visst går det att argumentera att kultur (i den allmänt vedertagna bemärkelsen, dvs operor osv) är nödvändiga för samhället och att vi behöver kultur för ett rikt samhällsliv. Jag har visserligen inga empiriska data som backar upp min tes, men jag sätter min tilltro att gemene man inte besöker evenemang i den mån vad kultur kostar gemene man som skattebetalare. Och när/om vederbörande gör detta tror jag också att personen ifråga skulle haft möjlighet till detta även om det var privatfinansierat. För i många fall går kulturstöd till "smala" kulturgrupper, och när det går då det går till större föreningar och operor är det också lite förvanskligt då många skulle klara sig utmärkt utan.

Summa summarum, kulturstödet bör avskaffas för att det är normsättande, dvs att staten talar om vad kultur är, för att skattepengar går till något som inte tillför något konstruktivt i samhällsfrämjande form och för att kultur kommer att leva vidare utan ekonomisk konstgjord andning.

Bibeln i ena handen och revolvern i den andra. Hyckleriets institution

Vad du ungen som ville men inte vågade säga åt de större kidsen på skolan när de satte sig över någon och behandlade de andra ungarna illa? Såg du orättvisorna men vågade eller orkade inte gör något åt det? Skolan är inte det enda området där större sätter sig över mindre. Inte heller är det, det enda området där fler bör säga ifrån. Som humanist (och kanske smått naiv) går jag i tron om att någon form av solidaritet genomsyrar de flesta människors mentalitet. Jag bevisas motsatsen gång på gång. På vardagssocialt, nationellt och internationell plan.

Som svensk liberal är jag absolut förespråkare av fri rörlighet, fritt kapitalflöde och rivandet av handelshinder. Kort sagt, en EU-vän. Därför blir jag moraliskt indignerad när EU i form av finansiell superstat sätter sig över och fryser ut de mindre priviligerade länderna i världen. Jag har länge vart besviken över det faktum att man satt upp så ofantligt höga tullmurar mot Afrika och deras export av jordbruksprodukter. I det fallet kan vi skylla främst på fransmännen. Eftersom EU var pådrivande till bland annat GATT-avtalen, och rent allmänt proklamerar fördelarna med frihandel är deras nyliga höjda tullmur mot brasilianska köttprodukter inget annat än hyckleri i dess renaste form. I detta fall kan vi tacka (främst) de irländska köttproducenternas lobbyverksamhet för dyrare kött och fattigare bönder i Brasilien.

De nya handelshindren missgynnar inte bara de brasilianska böndernas, slaktarnas och exportörernas ekonomi och möjlighet till ökat ekonomiskt välstånd, utan även hela EU. Utom möjligtvis de irländska slaktarna. Det man i praktiken gör, är att ta resterande människor i EU:s pengar till att finansiera ökade tullmurar. Samtidigt som resurser läggs på detta förlorar vi de relativa fördelarna. Alltså, de överskott av pengar som vi kan spendera på annat då vi köper billigare brasilianskt kött. På sikt skall totalt importstopp råda. Summa summarum av de praktiska konsekvenserna är: 1, Brasilien kommer förlora oerhörda ekonomiska resurser, vilket i sin tur leder till ökad fattigdom. 2, Ofantlig prisökning av kött, 30 % prisuppgång på ”ädlare kött” och nötköttet kommer vara 1520 % dyrare än föregående år (Johan Hållbus, VD North Trade, DN Ekonomi). Uppenbarligen gynnar det få och missgynnar massor.

Både EU:s veterinärråds inspektion samt svenska livsmedelsmyndigheter och svenska konsumenter har konstaterat att brasilianska köttprodukter håller en mycket hög kvalité. När det kommer till att konsumenterna konstaterat detta menar jag att det är bara att kolla på kapitalismens grundmekanismer, utbud och efterfrågan. Om nu brasilianskt kött vore så horribelt skulle det rimligtvis inte konsumeras i den omfattning som det gjorts.

Historien verkar upprepa sig. Starka sätter sig över svaga. Kontentan är lika klyschig som den är uppenbar. Reagera.

Mattias Wallentin

Feminism - Världens mest urvattnade begrepp

Jag var i helgen på Universitet Liberal med LUF och lyssnade på en rad spännande, och en del mindre spännande föreläsningar. Temat för helgen var noll tolerans. Något som inte övrrensstämmer med alla föreläsare.

Det är så otroligt viktigt och politiskt korrekt för både folkvalda politiker och "vanliga människor" att idag vara feminister. Definerar man sig inte som detta riskerar man allmän lynchning eller politiskt självmord. Således gör det, det här inlägget lite mer intressant. För att återknyta då till helgens event kan jag förtälja att det var en föreläsare där som i princip gjorde mig mörkrädd. Jag kan inte erinra mig namnet. Han talade i alla fall om manlighet och normer kring detta. Inte helt oväntat var slutsatserna negativt. Summa summarum av hans föreläsning var att män i allmänhet upprätthåller en del vidriga normer samt att de flesta män har groteska fantasier och dylikt kring våldtäkt och kvinnomisshandel. Han fortsatte att påpeka att gränsen mellan vad som är allmänt accepterat och inte i "grabbgänget" ofta är hårfint. Att säga att man låg med en 15-åring belönas med high five medans att samma scenario med en 12-åring väcks med avsky. Men egentligen vill alla män det.... Samma princip togs upp med våldtäkt och kvinnomisshandel. Gränsen mellan fantasi och utförande var de sista 5 % enlig personen ifråga. Det värsta var egentligen inte själva föreläsningens kontenta, utan snarare att ingen reagerade. Snarare fick han medhåll från publiken. Ska man skratta eller gråta? Min spontana fråga rent efter blev att, om jag hade hållt ett föredrag om hur negativa typiskt kvinnligt beteende är betraktas jag som en mansschovinist och ett svin.

En annan föreläsare (kan inte heller erinra mig hennes namn) höll däremot ett betydligt bättre föredrag. Hennes poäng var att samhället och rättsväsendet har en väldigt tragisk och cynisk syn på män när det kommer tll våldtäkt. Hon räknade upp en rad fall där män friats ifrån våldtäkt på grund av de vart sexuellt upphetsande och inte "vetat vad de gjort". Skrämmande. Vad det indirekt säger om rättsväsendets syn på män är att män är någon form av morbid best med en sexualdrift utan motstycke. Återigen, skall man skrata eller gråta?

Ett tredje exempel på en snedvriden syn på könen är vården. Det är tillåtet och rekomenderas till och med för kvinnor att göra mamografitest för att utröna om personen i fråga har bröstcancer eller ej. Inget negativt i sig. Däremot är det tämligen förunderligt att samma fenomen inte dyker upp gällande män. Prostatacancer är något som skall undersökas om risk för tumör har utvecklats. Ingen uppmuntring till det annars, trots att det är den absolut mest frekvent förekommande formen av cancer i Sverige. Det i sin tur kan man återknyta till "Rosa bandet-kampanjen". Visst finns det blå bandet mot prostatacancer. Men jag menar seriöst, hur många på stan' ser ni med det eller hur mycket mediapådrag får det?

När man säger att man inte bekänner sig till feminism får man (förutom långa blickar) en väldigt skeptiskt mentalitet riktad mot sig, plus spontanfrågan om man inte är för jämställdhet? Sist jag kollade var inte dessa termer antonymer. Feminism har blivit så urvattnat att det är för mig oförstårligt att folk kallar sig detta. Vi har haft ROKS-skandaler, vi har haft FI och vi har haft hela sveriges politiska elit. Sorgerligt.

Jag är för jämställdhet. Jag är för lika lön för lika arbete och jag är för lika för lagen. Men jag är inte för att man i feministdebatten glömmer cirka 3 miljarder människor (hint, kön med penis). Jag är inte heller för att man kategoriserar människor så oerhört grovt att man säger att ett helt kollektiv är strukturellt underordnat ett annat. Jag är på det stora hela inte mycket för konspirationsteorier.

Mattias Wallentin

Sporadiska vänstern.

Generellt sett gillar jag inte den klassiska indelningen av vänster och högerskalan. Jag gillar inte heller att generalisera och kategorisera människor in i grupper. Ibland tycks det dock oundvikligt. Således kommer förmodligen nedanstående krönika uppfattas som väldigt provokativ och överdrivet generaliserande, då jag kommer använda termen "vänstern". Därför vill jag att ni tar i beaktning att när jag refererar till ovanstående term, menar jag mainstream-vänstern' och inte seriösa politiker. Vidare vill jag belysa det faktum att när diverse ideologier kritiseras, är det inte, insatta, intresserade och människor som strävar efter förändring som kritiseras. Nåja. Min högst personliga definition av mainstream-vänstern är ungdomar som tycker det är kul att protestera mot lite allt möjligt och aldrig missar en chans att yppa sitt missnöje mot "systemet".

Jag tror inte att vänstern menar illa när man protesterar mot orättvisor. Dock tror jag inte att deras missnöje bottnar i något annat än en modernmentalitet mot saker man skall protestera mot och ogilla om man är "vänster". Alla politiska subkulturer och falanger kantas självklart av normer. Är man "nationalist", älskar man sitt land och anser att svenskfientlighet är det största hotet mot ett samhälle. Är man moderat är det kutym att driva med sossarna och det är inte ovanligt att se kommunister i varenda buske. Det går att hitta normer som är förkastliga hos i princip alla ideologier och politiska grenar. Men inte i någon annan falang är de så signifikanta som hos vänstern.

Något av det absolut populäraste och roligaste för vänstern att kritisera är USA. Rent allmänt är det i dessa tider ett tämligen frekvent förekommande fenomen hos människor att kritisera världens enda supermakt. Jag förstår att det läggs vikt vid USA och jag anser inte själv att det är ett land som alltid agerar moraliskt rätt och riktigt. Men i vänsterns ögon är USA Hin Håle personifierad. Istället för att se på det nuvarande, globala realpolitiska läget kritiserar man blint USA. Istället för att engagera sig mot andra (ofta mer omfattande) internationella händelser sparkar man på ”kapitalisterna”. Ta Sudankrisen till exempel. Både Ryssland och Kina lägger sina veton i säkerhetsrådet mot att gå in med en militär styrka och stabilisera läget då vederbörande länder har omfattande avtal med Sudan när det kommer till Olja och Vapen. Vart är vänstern?

En annan klassisk favorit att kritisera, och öppet förkasta är staten Israel. Och återigen, jag anser inte heller att Israel alltid agerar rätt och riktigt. Exempelvis är ockupationen av Gazaremsan och Västbanken inget jag hurrar för. Men återigen, Israel och USA är kompisar. Självklart skall dessa kapitalister och sionister förtäras av helvetets eldar, enligt vänstern. Ser man andra pågående ockupationer och orättvisor. Naturligtvis inte. Ta Kinas ockupation av Tibet till exempel. Buropen mot Kina från vänsterhåll skallar inte precis högt. Vart är vänstern?

Vi kan hitta liknande mönster i mångt och mycket hos vänstern. Jag motsätter mig inte vänsterns rätt att protestera mot orättvisor. Jag motsätter mig att vänstern ser saker patologiskt svart på vitt. Det finns sådana utpräglade mönster man skall följa om man skall vara ung och vänster (läs, ej ungvänster).

I slutändan kanske denna bittra krönika ändå kanske är hoppfull. Hopfull hos förändring och ökad medvetenhet hos just det, vänstern!

Mattias Wallentin

Blå i sinnet, röd i minnet - En hyllning till liberalismen.

Allt för ofta när man språkar med jämnåriga om samhällsfrågor, klargör vederbörande efter ett kort tag att dessa definerar sig som "sossar". Ung och nyfiken som man är frågar man givetvis "varför?" (i ett naivt försök att sedan försöka omvända personen ifråga). Nu kan svaren variera lite, men den generella kontentan brukar vara ungefär den samma. Förväntade svar kan vara; "Jag gillar inte att diskutera politik", "För jag tycker om rättvisa", "För att dom alltid måste städa upp efter moderaterna" eller min personliga favorit, "Jag tycker att alla ska ha det lika bra och moderaterna vill bara göra dom rika rikare". Klyschorna haglar.

Den äldre generationen skall vi inte ens tala om. Begreppet "gråsosse" förklarar mentaliteten hos en stor del av den svenska befolkningen ganska väl. Kontexten av det är i princip att sossarna i mångas ögon alltid varit bra och alltid kommer vara bra. I mina ögon är innerbörden dock en annan. Nämligen att folk är för slappa för att sätta sig in i politik ordentligt, samt är allmänt förändringsfientliga. Min personliga, smått provokativa åsikt är att om du inte kan motivera din åsikt, bemöda dig inte med att framföra den. Självklart menar jag inte att man alltid behöver ha vattentäta argument, men att tycka något "bara för att", är något jag förknippar med trotsåldern och barndomen.

Hur som haver, det här kan tyckas irrelevant och en småsak en "kaxig ungliberal" bemödar sig att spendera tid på. Det är det också, så till vida man inte sätter in det i ett större sammanhang. Utan intresse och kontinuerlig samhällsuppdatering utvecklas inte samhället och blir en icke-progressiv maskin som agerar på slentrian. Valresultatet 2oo6 var dock ett utmärkt exempel att på att människor får nog av sånt efter ett tag. Det här "taget" innebar i det här fallet rekordhög arbetslöshet, groteskt långa sjukvårdsköer och ett skattetryck vilket resulterade att alla höginkomsttagare flydde till skatteparadis. Frågan är om vi hade fått en borglig regering om inte Alliansen hade satsat så hårt på att profilera sig och göra en massiv PR-kampanj. Självklart ökar både intresse och engagemang under en valperiod men resonemanget "det har alltid varit så" verkar vara något som ettsats sig fast i många människors sinne. Som tur var segrade inte dessa denna gång.

Den lite diffusa poängen i det här sammanhanget är, att om mer människor engagerat sig och satt sig in lite bättre i samhällsdebatten hade Sverige (byggt på mina egna spekulationer, naturligtvis) haft en herrans massa mer liberaler. För vem tilltalas inte av socialliberala normer som att lägstanivån i samhället skall maximeras, samtidigt som de individuella friheterna maximeras. Ett sjyst välfärdssystem som tar hand om de svaga samtidigt som man skall få bestämma så mycket som möjligt själv. För trots allt är alla röstberättigade människor vuxna, och för att då återknyta till min koppling med trotsåldern, då i en mer positiv bemärkelse "kan jag faktiskt själv".

Jag tror det var en brittisk forskare som gjorde en studie om svenskar och deras mentalitet där han fasställde att svenskar har tämligen egalitära värderingar samtidigt som man har en individprägel i fokus. Forskaren ifråga uttryckte det också betydligt bättre än vad jag gjör.
"Svensken tänker blått men röstar rött".

Gladast hade jag blivit om mer männisokr röstade oranget, färgen för demokrati, solidareitet och frihet. Färgen för liberalism.

Mattias Wallentin