Chauvinistsvin

Jag publicerade föregående inlägg angående en snedvriden syn genusdebatten, på den eminenta LUF-Västbloggen (http://lufvast.blogg.se/). Detta gav en del intressanta och nyanserade reaktioner.... Nej, personer i allmänhet tyckte inte att det var en särskilt intelligent artikel. Fine. Däremot blev jag mäkta besviken, ledsen, arg och sårad då många av mina kära partikamrater kritiserade innehållet i min artikel. Inte egentligen att de kritiserade artikeln i sig. Snarare det faktum att de fördömde den, baktalade mitt bristande intellekt och ansåg att jag var en antikfeministisk chauvinist. Hade någon kurage att säga detta till mig? Icke, såklart.

Jag borde eventuellt inte vara så jävla naiv så att jag skulle tro att människor beter sig bättre bara för att de kan stoltsera med att vara med i det så "toleranta" liberala ungdomsförbundet. Det kan jag med handen på hjärtat säga. Jag var så naiv i min tro att man skulle ha ett högt åsiktstak och om man eventuellt inte delade min åsikt (vilket jag respekterar helt och fullt ut) skulle vederbörande i alla fall ha stake nog att debattera detta med mig (endast EN person gjorde på bloggen, credd till henne). Jag borde förvisso vetat bättre med tidigare erfarenheter i bagaget, men jag får väl skylla på en filantropisk och idealistisk människosyn. Annars är hela scenariot hur det ser ut idag. I frågor som feminism, klimathotet och prostitution är endast en åsikt politiskt korrekt och accepterad. Detta gäller även i de etablerade partierna och dess ungdomsförbund tydligen. Jag vill dock belysa att det inte gjorts några som helst försök att tysta ner eller svärta ner från "högre ort" utan officiellt och organisatoriskt är åsiktstaket högt. Trots att ovanstående paragraf kan låta lite kollektivistisk, cynisk och bitter, kokar det ner till att enskilda medlemmar beter sig som vandrande kromosomfel. Jag skall säga detta på ett ganska politiskt inkorrekt och rakt sätt till berörda parter och folk som känner sig träffade; dra åt helvete.

Ha en bra dag =)

Jesusartad skuldbeläggning och demoniseringen av den vite mannen

Jag tillhör den skara i samhället som är roten till allt ont, den skara som bär skuld för övrigt folks lidande. Jag är den vite, heterosexuella medelklassmannen. Inte nog med detta, jag är även etniskt svensk, protestant (på pappret) och akademiker. Förtryckarbilden har fått ett ansikte. Dock vill jag se mig själv som en kontemporär Jesus. Jag får bära andra människors skuld. I dagens stagnerande genusdebatt tenderar man allt för ofta gå till överdrift och klandra den vite mannen för allt ont.

En krönika som denna väcker ofta starka känslor hos feminister av olika slag och en spontanreaktion hos många är att jag har en skev bild av jämställdheten. För att jag inte skriver en krönika om att kvinnor skall ha lika rättigheter klassas jag som chauvinist som har missat hela poängen med jämställdhetsdebatten. Icke. Jag har sen tidig ungdom kämpat för lika lön för samma arbete, för jämställda könsroller i skolan och jag har trotsat väder och vind och delat ut flyers om jämställdheten den 8:e mars (Internationella kvinnodagen). Jag är dock trött på hur debatten ser ut idag. Att kvinnor offermålas och att män kollektivt skuldbeläggs. Det är inte på något sätt som så att jag inte är medveten om att realiteten är orättvis för kvinnor. Med detta sagt har vi ett problem, och den logiska följdfrågan bör te sig som så; hur göra? Skall vi försöka ändra på normer, värderingar och människors världsbild för att uppnå ett mer jämställt samhälle, eller skall vi med kvotering, kollektiv skuldbeläggning och demonisering av mannen försöka ersätta en orättvisa med en annan.

Denna skuldretorik har även tagit uttryck i rent praktiska konsekvenser även om den för det mesta endast leder till att man gör vanliga killar och män arga, men håller detta inombords i rädsla att klassa som manssvin eller dylikt om vederbörande yttrar sitt förtret. Exempelvis kan man notera hur (kommunala) badhus börjat införa speciella ”endast kvinnor-dagar”. Ingen stor grej per sig kanske, men symboliken är glasklar. Män objektifierar kvinnor och därför skall inte någon man, kille eller pojke vara välkommen på speciella dagar. Istället för att ta itu med det faktiska problem (vilket jag är övertygad om existerar) med att kvinnor objektifieras och trakasseras på badhus tar man enklaste lösningen och helt sonika förbjuder män och därigenom skapar en slags könstillhörighet och lägerstämmning. Ett kanske mer drastiskt exempel är skolväsendet. Detta reformerade man då man såg att kvinnor halkade efter och män generellt klarade av exempelvis matematik bättre. Då var den centrala frågan hur man skulle göra utbildningen mer förmånlig för tjejer. Nu när tjejer har mycket bättre betyg och är klart överrepresenterade vid universitet och högskolor präglas debatten av en ”you go girl-känsla”. Det finns åtskilliga ytterligare exempel men dessa är kanske de mest symboliska och tydliga.

Även om krönikan tenderar att eventuellt sporadiskt bli smått generaliserande och raljerande kvarstår kärnan i problematiken. I stället för att försöka utröna hur man skall lösa jämställdhetsproblematiken att svikta över till en skuldbeläggning av den ”traditionella förtryckaren”, d.v.s den vite mannen. För att avsluta lite smått klichéartat kan jag bara hoppas att det i framtiden inte skall finna några utpräglade könsroller, några skillnader i lön på grund av kön och att jag med andra vita män inte skall behöva bära den Jesusartade tunga bördan av en kollektiv skuld. För att fortsätta på de bibliska metaforerna är det inte helt långt ifrån sanningen att påstå att kvinnans så kallade arvsynd har tagit ytterligare ett kliv och överförts till 2000-talets man.

/Mattias Wallentin

Kärnkraft, en strålande idé.

Man kan få uppfattningen om mig, om man läser mina tidigare inlägg angående global warming och dylikt att jag skulle vara likgiltig gentemot miljöfrågor. Så är naturligtvis inte fallet. Även om jag fortfarande ställer mig tveksam mot hela global warming-hypen ser jag fortfarande problematik kring användandet av fossila bränslen. Det krävs ingen rymdforskarkompetens för att förstå att denna energikälla behöver kompletteras och på sikt, helt bytas ut.

För någon vecka sedan var jag på en skola i Falköping och skulle prata lite kort om kärnkraft. Eftersom just Falköping är ett inrotat Centerfäste med negativ syn på kärnkraft ansåg jag att det var av vikt att läsa på lite om de lokala förhållandena och dylikt. Sagt och gjort. Jag började räkna lite på hur många vindkraftverk som skulle behövas (Falköping har goda förutsättningar för just vindkraft). Jag räknade också på hur mycket energiskog som skulle behövas för att ersätta just kärnkraft. Nu vill jag belysa att mina uträkningar kanske inte är 100 % adekvata eftersom jag är blott en lekman på det matematiska området, men i generella drag är de rätt så goda. Hur som haver, över ett tusen vindkraftverk skulle inte ens kunna mäta sig med effektiviteten hos ett kärnkraftverk och om hela staden Falköping skulle vara täckt av energiskog, skulle förbränningen av denna ge lika mycket energi som en av Forsmarks reaktorer gör på en timma.

Dessa resultat är ganska talande i sig själva. Fördelarna med kärnkraft är klart övervägande, all annan energiutvinning och det enda logiska, i väntan på att fussionskraften är färdigutvecklad, är att utveckla, bruka och forska mer i kärnkraften. Dess effektivitet såväl som i kostnad och som i utvinning är helt enkelt i dagsläget oslagbar.

När man propagerar för kärnkraft hör det till det vanliga att man skulle vara mot alternativ energiförbrukning, så som vind och vattenkraftverk. Detta är givitvis absurt. Däremot ogillar jag förfarandet av skattemedel som går till att subventionera dessa ineffektiva energikällor. Jag ser ingen problematik till att man lägger skattepengar på vederbörande källor, men då skall de ske i form av att förbättra dessa genom forskning och effektivisering. Inte genom att godtyckligt ösa pengar över något som inte motsvarar den krävda energiförbrukning som behövs. En annan problematik vilket man ofta får höra är förvaringen av radioaktivt kärnavfall. Lösningen på denna fråga är återigen forskning. I Sverige är det enligt lag förbjudet att forska i effektivisering av kärnkraft. Du får forska i exempelvis rasbiologi om det skulle ligga nära dina preferenser, men alltså inte kärnkraft. En fundamental förutsättning för att någonsin kunna lösa problematiken kring avfallet är att vi faktiskt kan forska i det. Som föregångsexempel kan vi kolla på Finland där man forskat kring kärnkraft och förra året låg effektiviteten på kärnkraftverken på hela 94 %. Finlands kärnkraftverk klassas som de bästa i världen, på en femgradig skala där Sverige tyvärr gör ett mediokert resultat (gällande effektivitet, inte säkerhet).

Jag tycker det är tråkigt att det så ofta från vänsterhåll klagas över att vi bör ta miljöaspekter i beaktning när man inte har realistiska alternativ. Det kan tyvärr ge intrycket att miljöpartiet skulle ha en fungerande miljöpolitik.... För att lämna de politiska slagträna därhän vill jag bara avslutningsvis belysa det faktum att kärnkraft är i dagsläget det enda realistiska och på det stora hela en strålande idé (göteborgshumor när den är om sämst).

Mattias Wallentin

Legitim våldtäkt av konstitutionen.

Det finns många ”politiska spörsmål” som man kan störa sig på. Det finns även juridiska misshälligheter vilka i gemene mans ögon kan vara tveksamma. När dessa agerar i symbios i en mixtur anser jag det svenska rättsväsendet är hotat. Jag talar om det politiserade rättsväsendet gällande politiskt tillsatta nämndemän. Dessa lekmän är tillsammans med jurister de som dömer i brottsmål. Det står grundlagsskrivet att det svenska rättssystemet skall stå fritt från politiska influenser.

Det må vara en cynisk uppfattning, men jag vågar påstå att inte alla politiska nämndemän dömer utifrån total objektivism alla gånger, utan kanske har dels politiska som karriärmässiga mål med deras domar. Detta är som ni förstår inget jag kan bevisa med empiriska data, utan bara förmoda. Vidare tycker jag att det blir påfallande mer aktuellt då Sverigedemokraterna gör successiva framstega och tar plats vid diverse domstolar och deras medlemsantal ständigt pekar uppåt. Jag vill inte hamna i klyschan och döma ut alla Sverigedemokrater och dra ett likhetstecken med att vederbörande skulle vara rasister och oprofessionella. Dock vill jag lika lite ha ett gäng snoriga muf-ungar som dömer ut ett par misstänkta afa-personer eller ett gäng vänsterpartister som skall döma ut ekobrottslingar.

Kontentan är självklart inte SD som parti och vilka konsekvenser det kan få. Men jag vill dock belysa det extra mycket då problematiken som uppdagas riskerar att bli mycket mer påfallande då SD kommer in. Givetvis är det tragiskt att problemet i sig har uppmärksammats mer bara för att SD ökar, för jag vill tillstå att det är själva kärnan och inte just SD som är problemet. Själva argumentationen behövs enligt mig inte utvecklas så mycket vidare. Det är inte hjärnkirurgi på att förstå resonemanget med politiska nämndemän egentligen strider mot konstitutionen. I tingsrätten är de tillsatta nämndemännen i majoritet och kan rent hypotetiskt köra över den juridiska expertisen, d.v.s. domaren. Domstolarna är inte fria från politiska influenser. I slutändan handlar det inte om något annat än, statligt, legitim och pur våldtäkt på den svenska konstitutionen.

Kulturelitism och pöbelförtryck

De få läsare som faktiskt sporadiskt kikar in bloggen kan förhoppningsvis notera 2 saker. Det ena är att jag, Mattias Wallentin, är den enda som faktiskt bloggar här. Således gör jag detta till min mer "personligt vinklade" blogg, istället för LUF Lerums åsiktssfär. Vidare så är jag nu tillbaka efter uppehållet och kommer förhoppninhdsvis blogga mer frekvent under kommande år. Nu till själva "grejen".

I hjärta och själ är jag libertarian. Reellt känns det här för mig dock som en utopi, ett högerns svar på riktig kommunism. Således är jag i tanke och handling socialliberal. Därför är det för mig acceptabelt, trots jag inte blivit tillfrågad, att staten tar mina pengar till vissa essentiella saker såsom skola, försvar, omsorg etc. Dessa saker fyller en sån uppenbar funktion att dess rättfärdigade kanske inte ens behöver förklaras, även om den kan ifrågasättas. Vad som däremot får mig mycket upprörd är de övriga ändamål som kommun, landssting och stat tar mina pengar till. Det som allra främst gör mig moraliskt indignerad är det absurda kulturstödet.

Jag vill klargöra att det finns enligt mig en klar distinktion på kultur och kultur. Att finansiera bibliotek till nytta för allmänhetens intresse är i mina ögon samhällsfrämjande i detta kunskapssamhället. Sen vill jag också tillstå att vissa delar av kulturstödet även är rimligt då det exempelvis går till ungdomsgårdar och dylikt. Dock delas kulturstöd ut på subjektiv bedömning vilket gör att det blir en normsättande funktion. Den etablerade antropologiska kulturen som jag ser som elitistisk, ex opera och värdelösa föreställningar under epitet modernism anser jag inte heller vara kultur.

Nu kan det tyckas paradoxalt att jag tycker det är fel att kulturstödet delas ut på subjektivt bevåg samtidigt som jag anser att det bör ges till exempelvis fritidsgårdar och bibliotek. Jag skulle vilja säga att kulturstöd bör ges till saker som kan vara direkt samhällsfrämjande. Att kidsen har någonstans att ta vägen istället för att hänga på stationen och fri tillgång till till litteratur och upplysning talar sitt tydliga språk. Operor och teatrar gör det inte. Visst går det att argumentera att kultur (i den allmänt vedertagna bemärkelsen, dvs operor osv) är nödvändiga för samhället och att vi behöver kultur för ett rikt samhällsliv. Jag har visserligen inga empiriska data som backar upp min tes, men jag sätter min tilltro att gemene man inte besöker evenemang i den mån vad kultur kostar gemene man som skattebetalare. Och när/om vederbörande gör detta tror jag också att personen ifråga skulle haft möjlighet till detta även om det var privatfinansierat. För i många fall går kulturstöd till "smala" kulturgrupper, och när det går då det går till större föreningar och operor är det också lite förvanskligt då många skulle klara sig utmärkt utan.

Summa summarum, kulturstödet bör avskaffas för att det är normsättande, dvs att staten talar om vad kultur är, för att skattepengar går till något som inte tillför något konstruktivt i samhällsfrämjande form och för att kultur kommer att leva vidare utan ekonomisk konstgjord andning.

Bibeln i ena handen och revolvern i den andra. Hyckleriets institution

Vad du ungen som ville men inte vågade säga åt de större kidsen på skolan när de satte sig över någon och behandlade de andra ungarna illa? Såg du orättvisorna men vågade eller orkade inte gör något åt det? Skolan är inte det enda området där större sätter sig över mindre. Inte heller är det, det enda området där fler bör säga ifrån. Som humanist (och kanske smått naiv) går jag i tron om att någon form av solidaritet genomsyrar de flesta människors mentalitet. Jag bevisas motsatsen gång på gång. På vardagssocialt, nationellt och internationell plan.

Som svensk liberal är jag absolut förespråkare av fri rörlighet, fritt kapitalflöde och rivandet av handelshinder. Kort sagt, en EU-vän. Därför blir jag moraliskt indignerad när EU i form av finansiell superstat sätter sig över och fryser ut de mindre priviligerade länderna i världen. Jag har länge vart besviken över det faktum att man satt upp så ofantligt höga tullmurar mot Afrika och deras export av jordbruksprodukter. I det fallet kan vi skylla främst på fransmännen. Eftersom EU var pådrivande till bland annat GATT-avtalen, och rent allmänt proklamerar fördelarna med frihandel är deras nyliga höjda tullmur mot brasilianska köttprodukter inget annat än hyckleri i dess renaste form. I detta fall kan vi tacka (främst) de irländska köttproducenternas lobbyverksamhet för dyrare kött och fattigare bönder i Brasilien.

De nya handelshindren missgynnar inte bara de brasilianska böndernas, slaktarnas och exportörernas ekonomi och möjlighet till ökat ekonomiskt välstånd, utan även hela EU. Utom möjligtvis de irländska slaktarna. Det man i praktiken gör, är att ta resterande människor i EU:s pengar till att finansiera ökade tullmurar. Samtidigt som resurser läggs på detta förlorar vi de relativa fördelarna. Alltså, de överskott av pengar som vi kan spendera på annat då vi köper billigare brasilianskt kött. På sikt skall totalt importstopp råda. Summa summarum av de praktiska konsekvenserna är: 1, Brasilien kommer förlora oerhörda ekonomiska resurser, vilket i sin tur leder till ökad fattigdom. 2, Ofantlig prisökning av kött, 30 % prisuppgång på ”ädlare kött” och nötköttet kommer vara 1520 % dyrare än föregående år (Johan Hållbus, VD North Trade, DN Ekonomi). Uppenbarligen gynnar det få och missgynnar massor.

Både EU:s veterinärråds inspektion samt svenska livsmedelsmyndigheter och svenska konsumenter har konstaterat att brasilianska köttprodukter håller en mycket hög kvalité. När det kommer till att konsumenterna konstaterat detta menar jag att det är bara att kolla på kapitalismens grundmekanismer, utbud och efterfrågan. Om nu brasilianskt kött vore så horribelt skulle det rimligtvis inte konsumeras i den omfattning som det gjorts.

Historien verkar upprepa sig. Starka sätter sig över svaga. Kontentan är lika klyschig som den är uppenbar. Reagera.

Mattias Wallentin

Feminism - Världens mest urvattnade begrepp

Jag var i helgen på Universitet Liberal med LUF och lyssnade på en rad spännande, och en del mindre spännande föreläsningar. Temat för helgen var noll tolerans. Något som inte övrrensstämmer med alla föreläsare.

Det är så otroligt viktigt och politiskt korrekt för både folkvalda politiker och "vanliga människor" att idag vara feminister. Definerar man sig inte som detta riskerar man allmän lynchning eller politiskt självmord. Således gör det, det här inlägget lite mer intressant. För att återknyta då till helgens event kan jag förtälja att det var en föreläsare där som i princip gjorde mig mörkrädd. Jag kan inte erinra mig namnet. Han talade i alla fall om manlighet och normer kring detta. Inte helt oväntat var slutsatserna negativt. Summa summarum av hans föreläsning var att män i allmänhet upprätthåller en del vidriga normer samt att de flesta män har groteska fantasier och dylikt kring våldtäkt och kvinnomisshandel. Han fortsatte att påpeka att gränsen mellan vad som är allmänt accepterat och inte i "grabbgänget" ofta är hårfint. Att säga att man låg med en 15-åring belönas med high five medans att samma scenario med en 12-åring väcks med avsky. Men egentligen vill alla män det.... Samma princip togs upp med våldtäkt och kvinnomisshandel. Gränsen mellan fantasi och utförande var de sista 5 % enlig personen ifråga. Det värsta var egentligen inte själva föreläsningens kontenta, utan snarare att ingen reagerade. Snarare fick han medhåll från publiken. Ska man skratta eller gråta? Min spontana fråga rent efter blev att, om jag hade hållt ett föredrag om hur negativa typiskt kvinnligt beteende är betraktas jag som en mansschovinist och ett svin.

En annan föreläsare (kan inte heller erinra mig hennes namn) höll däremot ett betydligt bättre föredrag. Hennes poäng var att samhället och rättsväsendet har en väldigt tragisk och cynisk syn på män när det kommer tll våldtäkt. Hon räknade upp en rad fall där män friats ifrån våldtäkt på grund av de vart sexuellt upphetsande och inte "vetat vad de gjort". Skrämmande. Vad det indirekt säger om rättsväsendets syn på män är att män är någon form av morbid best med en sexualdrift utan motstycke. Återigen, skall man skrata eller gråta?

Ett tredje exempel på en snedvriden syn på könen är vården. Det är tillåtet och rekomenderas till och med för kvinnor att göra mamografitest för att utröna om personen i fråga har bröstcancer eller ej. Inget negativt i sig. Däremot är det tämligen förunderligt att samma fenomen inte dyker upp gällande män. Prostatacancer är något som skall undersökas om risk för tumör har utvecklats. Ingen uppmuntring till det annars, trots att det är den absolut mest frekvent förekommande formen av cancer i Sverige. Det i sin tur kan man återknyta till "Rosa bandet-kampanjen". Visst finns det blå bandet mot prostatacancer. Men jag menar seriöst, hur många på stan' ser ni med det eller hur mycket mediapådrag får det?

När man säger att man inte bekänner sig till feminism får man (förutom långa blickar) en väldigt skeptiskt mentalitet riktad mot sig, plus spontanfrågan om man inte är för jämställdhet? Sist jag kollade var inte dessa termer antonymer. Feminism har blivit så urvattnat att det är för mig oförstårligt att folk kallar sig detta. Vi har haft ROKS-skandaler, vi har haft FI och vi har haft hela sveriges politiska elit. Sorgerligt.

Jag är för jämställdhet. Jag är för lika lön för lika arbete och jag är för lika för lagen. Men jag är inte för att man i feministdebatten glömmer cirka 3 miljarder människor (hint, kön med penis). Jag är inte heller för att man kategoriserar människor så oerhört grovt att man säger att ett helt kollektiv är strukturellt underordnat ett annat. Jag är på det stora hela inte mycket för konspirationsteorier.

Mattias Wallentin