Allt för ofta när man språkar med jämnåriga om samhällsfrågor, klargör vederbörande efter ett kort tag att dessa definerar sig som "sossar". Ung och nyfiken som man är frågar man givetvis "varför?" (i ett naivt försök att sedan försöka omvända personen ifråga). Nu kan svaren variera lite, men den generella kontentan brukar vara ungefär den samma. Förväntade svar kan vara; "Jag gillar inte att diskutera politik", "För jag tycker om rättvisa", "För att dom alltid måste städa upp efter moderaterna" eller min personliga favorit, "Jag tycker att alla ska ha det lika bra och moderaterna vill bara göra dom rika rikare". Klyschorna haglar.
Den äldre generationen skall vi inte ens tala om. Begreppet "gråsosse" förklarar mentaliteten hos en stor del av den svenska befolkningen ganska väl. Kontexten av det är i princip att sossarna i mångas ögon alltid varit bra och alltid kommer vara bra. I mina ögon är innerbörden dock en annan. Nämligen att folk är för slappa för att sätta sig in i politik ordentligt, samt är allmänt förändringsfientliga. Min personliga, smått provokativa åsikt är att om du inte kan motivera din åsikt, bemöda dig inte med att framföra den. Självklart menar jag inte att man alltid behöver ha vattentäta argument, men att tycka något "bara för att", är något jag förknippar med trotsåldern och barndomen.
Hur som haver, det här kan tyckas irrelevant och en småsak en "kaxig ungliberal" bemödar sig att spendera tid på. Det är det också, så till vida man inte sätter in det i ett större sammanhang. Utan intresse och kontinuerlig samhällsuppdatering utvecklas inte samhället och blir en icke-progressiv maskin som agerar på slentrian. Valresultatet 2oo6 var dock ett utmärkt exempel att på att människor får nog av sånt efter ett tag. Det här "taget" innebar i det här fallet rekordhög arbetslöshet, groteskt långa sjukvårdsköer och ett skattetryck vilket resulterade att alla höginkomsttagare flydde till skatteparadis. Frågan är om vi hade fått en borglig regering om inte Alliansen hade satsat så hårt på att profilera sig och göra en massiv PR-kampanj. Självklart ökar både intresse och engagemang under en valperiod men resonemanget "det har alltid varit så" verkar vara något som ettsats sig fast i många människors sinne. Som tur var segrade inte dessa denna gång.
Den lite diffusa poängen i det här sammanhanget är, att om mer människor engagerat sig och satt sig in lite bättre i samhällsdebatten hade Sverige (byggt på mina egna spekulationer, naturligtvis) haft en herrans massa mer liberaler. För vem tilltalas inte av socialliberala normer som att lägstanivån i samhället skall maximeras, samtidigt som de individuella friheterna maximeras. Ett sjyst välfärdssystem som tar hand om de svaga samtidigt som man skall få bestämma så mycket som möjligt själv. För trots allt är alla röstberättigade människor vuxna, och för att då återknyta till min koppling med trotsåldern, då i en mer positiv bemärkelse "kan jag faktiskt själv".
Jag tror det var en brittisk forskare som gjorde en studie om svenskar och deras mentalitet där han fasställde att svenskar har tämligen egalitära värderingar samtidigt som man har en individprägel i fokus. Forskaren ifråga uttryckte det också betydligt bättre än vad jag gjör.
"Svensken tänker blått men röstar rött".
Gladast hade jag blivit om mer männisokr röstade oranget, färgen för demokrati, solidareitet och frihet. Färgen för liberalism.
Mattias Wallentin
tisdag 12 februari 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
