Vad hände med ALLmäna val?

Denna krönika skulle egentligen publicerats på siten newsmill i kategorin "kvinnornas val". Eftersom man var född med penis var det tydligen helt okej att inte publicera denna krönika. Så here it goes!

Kvinnornas val 2010. Attans, jag som också hade tänkt och gå och rösta, men det får väl dröja till 2014. Då kanske det blir medborgarnas val? Frånsett den konstiga rubriksättningen på ämnet, vilken jag misstänker bara är framlagd för att lyfta själva jämställdhetsfrågan, kan vi se hur de flesta mediala PK-debattörerna tävlar om vem som är mest jämställd. Gott så. Men problemet med denna bissarra tävling där särlagstiftning, kvotering och kollektiv skuldbeläggning av mannen och offermålning av kvinnan är allt för vanliga inslag ofta inte är förankrad i de svenska hemmen. 89 % av svenska folket vill inte att staten skall lägga sig i föäldrarfösäkringen (DN, 2009 – 11 - 20) och i senaste rapporten som kom från SOM-institutet rankades frågan om jämställdhet långt ner och endast 2 % ansåg att det var en av de absolut viktigaste frågorna anno 2010. Innebär detta då att svenska folket struntar högaktningsfullt i jämställdhet? Knappast. Snarare att svenska folket har greppat något den mediala, politiskt korrekta eliten inte har gjort. Nämligen det faktum att Sverige faktiskt är jämställt. Detta skall naturligtvis inte förväxlas med det faktum att det finns en stor jämställdhetsproblematik, såsom knepig lönebildning, diskriminering inom vårdnadstvister samt konstiga normer kring kvinnors och mäns sexualitet. Men är det inte härligt att istället för att klaga faktiskt ge oss själva en klapp på axeln för att vi kommit så långt som vi har? Nej, det tycker inte jag heller. Mycket skall göras, men kampen ligger häri att mota bort kollektivistivrarna

Det absolut största hindret för reell jämställdhet i Sverige är näppeligen ”de patriarkala strukturerna”, utan snarare fenomen som det här, nämligen ämnen som det jag faktiskt skriver i. Den könsseperatism och kollektiva särskiljningen som görs från medialt och politiskt håll är det absolut största hotet mot jämställdheten. Jag vill absolut inte förringa kvinnokampen på något sätt. Dock vill jag anse att den är avslutad. I alla fall i en juridisk, lagstiftande aspekt. Sveriges rikes lagbok är idag könsneutral i de mest relevanta avseenden. Lika inför lagen har aldrig haft så mycket mening som det har idag. I de flesta fall, that is. På vissa punkter är till och med män diskriminerade (det finns exempelvis ingen lag om mansfrid, barnbidrag betalas automatiskt ut till mödrar samt riktade skattesubventioner till kvinnliga organisationer, företagare osv).

Hur som haver är andemeningen med detta att vi måste sluta prata i termer om manligt och kvinnligt. Och nej, nu pratar jag inte om könsroller och grejer. Poängen är att vi måste se individer före könslig tillhörighet. Vi måste sluta prata om kollektiva intressen. Helt enkelt, vi måste lägga ner saker som ”kvinnornas val 2010”.

Jag är helt på det klara med att både vänster och högerfeminister nu himlar med ögonen, suckar och tänker ”inte igen, inte ännu en chauvinist som inte insett vad det handlar om”. Jag säger inte att vi skall lägga oss ner platt och ignorera problem där problem finns. Men vi skall verkligen inte heller måla fan på väggarna och tala om könslig separatism och kollektiva särintressen. 1923 kan jag köpa om att vi snackade om kvinnornas val. Inte 2010.