Legitim våldtäkt av konstitutionen.

Det finns många ”politiska spörsmål” som man kan störa sig på. Det finns även juridiska misshälligheter vilka i gemene mans ögon kan vara tveksamma. När dessa agerar i symbios i en mixtur anser jag det svenska rättsväsendet är hotat. Jag talar om det politiserade rättsväsendet gällande politiskt tillsatta nämndemän. Dessa lekmän är tillsammans med jurister de som dömer i brottsmål. Det står grundlagsskrivet att det svenska rättssystemet skall stå fritt från politiska influenser.

Det må vara en cynisk uppfattning, men jag vågar påstå att inte alla politiska nämndemän dömer utifrån total objektivism alla gånger, utan kanske har dels politiska som karriärmässiga mål med deras domar. Detta är som ni förstår inget jag kan bevisa med empiriska data, utan bara förmoda. Vidare tycker jag att det blir påfallande mer aktuellt då Sverigedemokraterna gör successiva framstega och tar plats vid diverse domstolar och deras medlemsantal ständigt pekar uppåt. Jag vill inte hamna i klyschan och döma ut alla Sverigedemokrater och dra ett likhetstecken med att vederbörande skulle vara rasister och oprofessionella. Dock vill jag lika lite ha ett gäng snoriga muf-ungar som dömer ut ett par misstänkta afa-personer eller ett gäng vänsterpartister som skall döma ut ekobrottslingar.

Kontentan är självklart inte SD som parti och vilka konsekvenser det kan få. Men jag vill dock belysa det extra mycket då problematiken som uppdagas riskerar att bli mycket mer påfallande då SD kommer in. Givetvis är det tragiskt att problemet i sig har uppmärksammats mer bara för att SD ökar, för jag vill tillstå att det är själva kärnan och inte just SD som är problemet. Själva argumentationen behövs enligt mig inte utvecklas så mycket vidare. Det är inte hjärnkirurgi på att förstå resonemanget med politiska nämndemän egentligen strider mot konstitutionen. I tingsrätten är de tillsatta nämndemännen i majoritet och kan rent hypotetiskt köra över den juridiska expertisen, d.v.s. domaren. Domstolarna är inte fria från politiska influenser. I slutändan handlar det inte om något annat än, statligt, legitim och pur våldtäkt på den svenska konstitutionen.

Kulturelitism och pöbelförtryck

De få läsare som faktiskt sporadiskt kikar in bloggen kan förhoppningsvis notera 2 saker. Det ena är att jag, Mattias Wallentin, är den enda som faktiskt bloggar här. Således gör jag detta till min mer "personligt vinklade" blogg, istället för LUF Lerums åsiktssfär. Vidare så är jag nu tillbaka efter uppehållet och kommer förhoppninhdsvis blogga mer frekvent under kommande år. Nu till själva "grejen".

I hjärta och själ är jag libertarian. Reellt känns det här för mig dock som en utopi, ett högerns svar på riktig kommunism. Således är jag i tanke och handling socialliberal. Därför är det för mig acceptabelt, trots jag inte blivit tillfrågad, att staten tar mina pengar till vissa essentiella saker såsom skola, försvar, omsorg etc. Dessa saker fyller en sån uppenbar funktion att dess rättfärdigade kanske inte ens behöver förklaras, även om den kan ifrågasättas. Vad som däremot får mig mycket upprörd är de övriga ändamål som kommun, landssting och stat tar mina pengar till. Det som allra främst gör mig moraliskt indignerad är det absurda kulturstödet.

Jag vill klargöra att det finns enligt mig en klar distinktion på kultur och kultur. Att finansiera bibliotek till nytta för allmänhetens intresse är i mina ögon samhällsfrämjande i detta kunskapssamhället. Sen vill jag också tillstå att vissa delar av kulturstödet även är rimligt då det exempelvis går till ungdomsgårdar och dylikt. Dock delas kulturstöd ut på subjektiv bedömning vilket gör att det blir en normsättande funktion. Den etablerade antropologiska kulturen som jag ser som elitistisk, ex opera och värdelösa föreställningar under epitet modernism anser jag inte heller vara kultur.

Nu kan det tyckas paradoxalt att jag tycker det är fel att kulturstödet delas ut på subjektivt bevåg samtidigt som jag anser att det bör ges till exempelvis fritidsgårdar och bibliotek. Jag skulle vilja säga att kulturstöd bör ges till saker som kan vara direkt samhällsfrämjande. Att kidsen har någonstans att ta vägen istället för att hänga på stationen och fri tillgång till till litteratur och upplysning talar sitt tydliga språk. Operor och teatrar gör det inte. Visst går det att argumentera att kultur (i den allmänt vedertagna bemärkelsen, dvs operor osv) är nödvändiga för samhället och att vi behöver kultur för ett rikt samhällsliv. Jag har visserligen inga empiriska data som backar upp min tes, men jag sätter min tilltro att gemene man inte besöker evenemang i den mån vad kultur kostar gemene man som skattebetalare. Och när/om vederbörande gör detta tror jag också att personen ifråga skulle haft möjlighet till detta även om det var privatfinansierat. För i många fall går kulturstöd till "smala" kulturgrupper, och när det går då det går till större föreningar och operor är det också lite förvanskligt då många skulle klara sig utmärkt utan.

Summa summarum, kulturstödet bör avskaffas för att det är normsättande, dvs att staten talar om vad kultur är, för att skattepengar går till något som inte tillför något konstruktivt i samhällsfrämjande form och för att kultur kommer att leva vidare utan ekonomisk konstgjord andning.

Bibeln i ena handen och revolvern i den andra. Hyckleriets institution

Vad du ungen som ville men inte vågade säga åt de större kidsen på skolan när de satte sig över någon och behandlade de andra ungarna illa? Såg du orättvisorna men vågade eller orkade inte gör något åt det? Skolan är inte det enda området där större sätter sig över mindre. Inte heller är det, det enda området där fler bör säga ifrån. Som humanist (och kanske smått naiv) går jag i tron om att någon form av solidaritet genomsyrar de flesta människors mentalitet. Jag bevisas motsatsen gång på gång. På vardagssocialt, nationellt och internationell plan.

Som svensk liberal är jag absolut förespråkare av fri rörlighet, fritt kapitalflöde och rivandet av handelshinder. Kort sagt, en EU-vän. Därför blir jag moraliskt indignerad när EU i form av finansiell superstat sätter sig över och fryser ut de mindre priviligerade länderna i världen. Jag har länge vart besviken över det faktum att man satt upp så ofantligt höga tullmurar mot Afrika och deras export av jordbruksprodukter. I det fallet kan vi skylla främst på fransmännen. Eftersom EU var pådrivande till bland annat GATT-avtalen, och rent allmänt proklamerar fördelarna med frihandel är deras nyliga höjda tullmur mot brasilianska köttprodukter inget annat än hyckleri i dess renaste form. I detta fall kan vi tacka (främst) de irländska köttproducenternas lobbyverksamhet för dyrare kött och fattigare bönder i Brasilien.

De nya handelshindren missgynnar inte bara de brasilianska böndernas, slaktarnas och exportörernas ekonomi och möjlighet till ökat ekonomiskt välstånd, utan även hela EU. Utom möjligtvis de irländska slaktarna. Det man i praktiken gör, är att ta resterande människor i EU:s pengar till att finansiera ökade tullmurar. Samtidigt som resurser läggs på detta förlorar vi de relativa fördelarna. Alltså, de överskott av pengar som vi kan spendera på annat då vi köper billigare brasilianskt kött. På sikt skall totalt importstopp råda. Summa summarum av de praktiska konsekvenserna är: 1, Brasilien kommer förlora oerhörda ekonomiska resurser, vilket i sin tur leder till ökad fattigdom. 2, Ofantlig prisökning av kött, 30 % prisuppgång på ”ädlare kött” och nötköttet kommer vara 1520 % dyrare än föregående år (Johan Hållbus, VD North Trade, DN Ekonomi). Uppenbarligen gynnar det få och missgynnar massor.

Både EU:s veterinärråds inspektion samt svenska livsmedelsmyndigheter och svenska konsumenter har konstaterat att brasilianska köttprodukter håller en mycket hög kvalité. När det kommer till att konsumenterna konstaterat detta menar jag att det är bara att kolla på kapitalismens grundmekanismer, utbud och efterfrågan. Om nu brasilianskt kött vore så horribelt skulle det rimligtvis inte konsumeras i den omfattning som det gjorts.

Historien verkar upprepa sig. Starka sätter sig över svaga. Kontentan är lika klyschig som den är uppenbar. Reagera.

Mattias Wallentin

Feminism - Världens mest urvattnade begrepp

Jag var i helgen på Universitet Liberal med LUF och lyssnade på en rad spännande, och en del mindre spännande föreläsningar. Temat för helgen var noll tolerans. Något som inte övrrensstämmer med alla föreläsare.

Det är så otroligt viktigt och politiskt korrekt för både folkvalda politiker och "vanliga människor" att idag vara feminister. Definerar man sig inte som detta riskerar man allmän lynchning eller politiskt självmord. Således gör det, det här inlägget lite mer intressant. För att återknyta då till helgens event kan jag förtälja att det var en föreläsare där som i princip gjorde mig mörkrädd. Jag kan inte erinra mig namnet. Han talade i alla fall om manlighet och normer kring detta. Inte helt oväntat var slutsatserna negativt. Summa summarum av hans föreläsning var att män i allmänhet upprätthåller en del vidriga normer samt att de flesta män har groteska fantasier och dylikt kring våldtäkt och kvinnomisshandel. Han fortsatte att påpeka att gränsen mellan vad som är allmänt accepterat och inte i "grabbgänget" ofta är hårfint. Att säga att man låg med en 15-åring belönas med high five medans att samma scenario med en 12-åring väcks med avsky. Men egentligen vill alla män det.... Samma princip togs upp med våldtäkt och kvinnomisshandel. Gränsen mellan fantasi och utförande var de sista 5 % enlig personen ifråga. Det värsta var egentligen inte själva föreläsningens kontenta, utan snarare att ingen reagerade. Snarare fick han medhåll från publiken. Ska man skratta eller gråta? Min spontana fråga rent efter blev att, om jag hade hållt ett föredrag om hur negativa typiskt kvinnligt beteende är betraktas jag som en mansschovinist och ett svin.

En annan föreläsare (kan inte heller erinra mig hennes namn) höll däremot ett betydligt bättre föredrag. Hennes poäng var att samhället och rättsväsendet har en väldigt tragisk och cynisk syn på män när det kommer tll våldtäkt. Hon räknade upp en rad fall där män friats ifrån våldtäkt på grund av de vart sexuellt upphetsande och inte "vetat vad de gjort". Skrämmande. Vad det indirekt säger om rättsväsendets syn på män är att män är någon form av morbid best med en sexualdrift utan motstycke. Återigen, skall man skrata eller gråta?

Ett tredje exempel på en snedvriden syn på könen är vården. Det är tillåtet och rekomenderas till och med för kvinnor att göra mamografitest för att utröna om personen i fråga har bröstcancer eller ej. Inget negativt i sig. Däremot är det tämligen förunderligt att samma fenomen inte dyker upp gällande män. Prostatacancer är något som skall undersökas om risk för tumör har utvecklats. Ingen uppmuntring till det annars, trots att det är den absolut mest frekvent förekommande formen av cancer i Sverige. Det i sin tur kan man återknyta till "Rosa bandet-kampanjen". Visst finns det blå bandet mot prostatacancer. Men jag menar seriöst, hur många på stan' ser ni med det eller hur mycket mediapådrag får det?

När man säger att man inte bekänner sig till feminism får man (förutom långa blickar) en väldigt skeptiskt mentalitet riktad mot sig, plus spontanfrågan om man inte är för jämställdhet? Sist jag kollade var inte dessa termer antonymer. Feminism har blivit så urvattnat att det är för mig oförstårligt att folk kallar sig detta. Vi har haft ROKS-skandaler, vi har haft FI och vi har haft hela sveriges politiska elit. Sorgerligt.

Jag är för jämställdhet. Jag är för lika lön för lika arbete och jag är för lika för lagen. Men jag är inte för att man i feministdebatten glömmer cirka 3 miljarder människor (hint, kön med penis). Jag är inte heller för att man kategoriserar människor så oerhört grovt att man säger att ett helt kollektiv är strukturellt underordnat ett annat. Jag är på det stora hela inte mycket för konspirationsteorier.

Mattias Wallentin

Sporadiska vänstern.

Generellt sett gillar jag inte den klassiska indelningen av vänster och högerskalan. Jag gillar inte heller att generalisera och kategorisera människor in i grupper. Ibland tycks det dock oundvikligt. Således kommer förmodligen nedanstående krönika uppfattas som väldigt provokativ och överdrivet generaliserande, då jag kommer använda termen "vänstern". Därför vill jag att ni tar i beaktning att när jag refererar till ovanstående term, menar jag mainstream-vänstern' och inte seriösa politiker. Vidare vill jag belysa det faktum att när diverse ideologier kritiseras, är det inte, insatta, intresserade och människor som strävar efter förändring som kritiseras. Nåja. Min högst personliga definition av mainstream-vänstern är ungdomar som tycker det är kul att protestera mot lite allt möjligt och aldrig missar en chans att yppa sitt missnöje mot "systemet".

Jag tror inte att vänstern menar illa när man protesterar mot orättvisor. Dock tror jag inte att deras missnöje bottnar i något annat än en modernmentalitet mot saker man skall protestera mot och ogilla om man är "vänster". Alla politiska subkulturer och falanger kantas självklart av normer. Är man "nationalist", älskar man sitt land och anser att svenskfientlighet är det största hotet mot ett samhälle. Är man moderat är det kutym att driva med sossarna och det är inte ovanligt att se kommunister i varenda buske. Det går att hitta normer som är förkastliga hos i princip alla ideologier och politiska grenar. Men inte i någon annan falang är de så signifikanta som hos vänstern.

Något av det absolut populäraste och roligaste för vänstern att kritisera är USA. Rent allmänt är det i dessa tider ett tämligen frekvent förekommande fenomen hos människor att kritisera världens enda supermakt. Jag förstår att det läggs vikt vid USA och jag anser inte själv att det är ett land som alltid agerar moraliskt rätt och riktigt. Men i vänsterns ögon är USA Hin Håle personifierad. Istället för att se på det nuvarande, globala realpolitiska läget kritiserar man blint USA. Istället för att engagera sig mot andra (ofta mer omfattande) internationella händelser sparkar man på ”kapitalisterna”. Ta Sudankrisen till exempel. Både Ryssland och Kina lägger sina veton i säkerhetsrådet mot att gå in med en militär styrka och stabilisera läget då vederbörande länder har omfattande avtal med Sudan när det kommer till Olja och Vapen. Vart är vänstern?

En annan klassisk favorit att kritisera, och öppet förkasta är staten Israel. Och återigen, jag anser inte heller att Israel alltid agerar rätt och riktigt. Exempelvis är ockupationen av Gazaremsan och Västbanken inget jag hurrar för. Men återigen, Israel och USA är kompisar. Självklart skall dessa kapitalister och sionister förtäras av helvetets eldar, enligt vänstern. Ser man andra pågående ockupationer och orättvisor. Naturligtvis inte. Ta Kinas ockupation av Tibet till exempel. Buropen mot Kina från vänsterhåll skallar inte precis högt. Vart är vänstern?

Vi kan hitta liknande mönster i mångt och mycket hos vänstern. Jag motsätter mig inte vänsterns rätt att protestera mot orättvisor. Jag motsätter mig att vänstern ser saker patologiskt svart på vitt. Det finns sådana utpräglade mönster man skall följa om man skall vara ung och vänster (läs, ej ungvänster).

I slutändan kanske denna bittra krönika ändå kanske är hoppfull. Hopfull hos förändring och ökad medvetenhet hos just det, vänstern!

Mattias Wallentin

Blå i sinnet, röd i minnet - En hyllning till liberalismen.

Allt för ofta när man språkar med jämnåriga om samhällsfrågor, klargör vederbörande efter ett kort tag att dessa definerar sig som "sossar". Ung och nyfiken som man är frågar man givetvis "varför?" (i ett naivt försök att sedan försöka omvända personen ifråga). Nu kan svaren variera lite, men den generella kontentan brukar vara ungefär den samma. Förväntade svar kan vara; "Jag gillar inte att diskutera politik", "För jag tycker om rättvisa", "För att dom alltid måste städa upp efter moderaterna" eller min personliga favorit, "Jag tycker att alla ska ha det lika bra och moderaterna vill bara göra dom rika rikare". Klyschorna haglar.

Den äldre generationen skall vi inte ens tala om. Begreppet "gråsosse" förklarar mentaliteten hos en stor del av den svenska befolkningen ganska väl. Kontexten av det är i princip att sossarna i mångas ögon alltid varit bra och alltid kommer vara bra. I mina ögon är innerbörden dock en annan. Nämligen att folk är för slappa för att sätta sig in i politik ordentligt, samt är allmänt förändringsfientliga. Min personliga, smått provokativa åsikt är att om du inte kan motivera din åsikt, bemöda dig inte med att framföra den. Självklart menar jag inte att man alltid behöver ha vattentäta argument, men att tycka något "bara för att", är något jag förknippar med trotsåldern och barndomen.

Hur som haver, det här kan tyckas irrelevant och en småsak en "kaxig ungliberal" bemödar sig att spendera tid på. Det är det också, så till vida man inte sätter in det i ett större sammanhang. Utan intresse och kontinuerlig samhällsuppdatering utvecklas inte samhället och blir en icke-progressiv maskin som agerar på slentrian. Valresultatet 2oo6 var dock ett utmärkt exempel att på att människor får nog av sånt efter ett tag. Det här "taget" innebar i det här fallet rekordhög arbetslöshet, groteskt långa sjukvårdsköer och ett skattetryck vilket resulterade att alla höginkomsttagare flydde till skatteparadis. Frågan är om vi hade fått en borglig regering om inte Alliansen hade satsat så hårt på att profilera sig och göra en massiv PR-kampanj. Självklart ökar både intresse och engagemang under en valperiod men resonemanget "det har alltid varit så" verkar vara något som ettsats sig fast i många människors sinne. Som tur var segrade inte dessa denna gång.

Den lite diffusa poängen i det här sammanhanget är, att om mer människor engagerat sig och satt sig in lite bättre i samhällsdebatten hade Sverige (byggt på mina egna spekulationer, naturligtvis) haft en herrans massa mer liberaler. För vem tilltalas inte av socialliberala normer som att lägstanivån i samhället skall maximeras, samtidigt som de individuella friheterna maximeras. Ett sjyst välfärdssystem som tar hand om de svaga samtidigt som man skall få bestämma så mycket som möjligt själv. För trots allt är alla röstberättigade människor vuxna, och för att då återknyta till min koppling med trotsåldern, då i en mer positiv bemärkelse "kan jag faktiskt själv".

Jag tror det var en brittisk forskare som gjorde en studie om svenskar och deras mentalitet där han fasställde att svenskar har tämligen egalitära värderingar samtidigt som man har en individprägel i fokus. Forskaren ifråga uttryckte det också betydligt bättre än vad jag gjör.
"Svensken tänker blått men röstar rött".

Gladast hade jag blivit om mer männisokr röstade oranget, färgen för demokrati, solidareitet och frihet. Färgen för liberalism.

Mattias Wallentin

Avskaffa riksdagsledamöternas löner.

Det svenska politikerföraktet är lika påtagligt som det är försmädligt. Bristande förtroende för våra folkvalda är en känsla som genomsyrar en stor del av det svenska folket. Jag måste erkänna att jag själv ofta känner cynisism och misstro mot politiker i allmänhet.

Frågan är vilka åtgärder man kan vidta mot det här. För när fröet av misstro och hopplöshet gror hos folk, dröjer det inte längre innan folk finner det lönlöst att gå och rösta. Sjunkande röstsiffror bäddar i sin tur för en eventuell diktaturutveckling. Lite drastiskt kan tyckas, men litar inte folk på politikerna och försummar rösträtten kan politikerna göra i princip vad de vill.

Cynisk och bitter som jag är, tror jag inte alla riksdagsledamöter gör sitt yttersta för att representera sitt parti eller förbättra situationen för medborgarna. De har sin fasta månadslön på 51 200 lik förbannat. Vidare är det ett ganska allmänt faktum att den generella riksdagsledamoten ligger på 50 + (åldersmässigt). Detta leder inte enligt mig till någon större mångfalld, för att uttrycka mig milt.

Åtgärder man kan vidta mot detta är ganska självklara. Genom att sänka riksdagsledamöters, utskottsmedlemmars, och dylika posters löner till, tja, låt säga 20 000 så sollar man per automatik bort vissa personer. Istället för trötta politiker som agerar på slentrian ersätter man dessa med brinnande idealister vilka är mycket bättre represalier för respektive partis grundvärderingar. Jag inser självklart att det är ett påfrestande arbete ur många aspekter med mycket övertid, resor och är allmänt tidskrävande. Men detta är inget signifikant för riksdagen. I Sverige har vi något som kallas representativ demokrati där folket väljer sina representanter. Enligt min mening skall politiker ha verklighetsförankring och komma av folket, från folket och igenom folket. I Sverige har vanligtvis inte "Svensson" en genomsnittlig lön på 51 200. Inte heller andra personer som är anställda av kommun, landsting eller stat har en lön på dessa fantasisiffror. Jag anser inte heller att en riksdagsledamot är viktigare än till exempel en lärare vilken också är indirekt anställd av staten, och då är det för mig ofattbart att dessa skall tjäna mer än kanske dubbelt så mycket.

För att återinrätta förtroendet, öka solidariteten, påvisa att politiker inte är bättre än någon annan och blåsa nya och fräscha vindar bör vi sänka lönerna i riksdag och utskott m.m. Humanisera och solidarisera politkerna! (och ja, mina eget påkomna ord).

Mattias Wallentin

Integritetens död

Integriteten är hotad. Individualismen är i gungning. Demokratin är på glid.
Boven är vad Oscar Swartz beskriver i sin rapport ”Marschen mot Bodström-samhället” (http://www.timbro.se/bokhandel/books.asp?isbn=9175666227).

För kommunismen, socialismen och alla andra ideologier och krafter som är förespråkare av det homogena kollektivet är detta ett steg framåt. För individerna i detta land är det en förlust av större karaktär än vad som vill påskinas. För vad händer när människor känner sig övervakade? De förändrar sitt beteende. Varför är detta en negativ företeelse? Därför att när vi accepterar integritetskränkningar gör vi det lätt igen. Det må vara ett brottspreventiv men den som drabbas hårdas är den oskyldiga individen. Det är när den oskyldiga individen drabbas vi borde reagera. Människor skall inte lida för att det finns individer i denna värld som begår brott. Övervakningen kommer att resultera i att man tonar ner sig själv. Vad händer då när allt vi gör blir mer eller mindre övervakat? Vi neutraliseras. Denna neutralisation kommer att resultera i ett robotsamhälle. Man talar om växthuseffekten som vår nutida ragnarök. Jag menar på att det är Storebrorssamhället som kommer bli vår undergång om detta inte stoppas.

Denna fadäs måste uppmärksammas! Var är ropen av förskräckelse? Var är protestanterna på gator och torg? Var är alla starka liberaler?
Liberaler förena eder, ty vi är demokratins vakthundar.
Det är vår plikt som svenska medborgare, som privata individer, men framförallt som liberaler att stoppa denna kontrollans.

Moa Grankvist

jag som trodde man blev klokare med åren

"Jag har ett lik i garderoben. Jag var nämligen medlem i folkpartiets ungdomsförbund en gång i tiden. Det tycker jag är mycket svårare att försvara än att jag kallar mig kommunist."
- Lars Ohly i Aftonbladet, 13 december 2003.

Mer behövs väl knappast sägas..



josefine malmgren

Rikskuponger på bira?

Som socialliberal anser jag att de sociala grundfundament vi har i samhället såsom bidrag i olika former är oerhört essentiella för ett fungerande samhälle. Det får dock finnas gränser.

Det jag föreslår gynnar både samhället i kostnadsaspekter samt enskilda individers personliga välmående. Innan ni läser vidare vill jag bara tillägga att grova generaliseringar görs i texten och att jag självklart inte åsyftar till personer vilka kämpar för att bli av med sitt alkoholberoende och liknande. Vidare vill jag inte att det här skall relateras till alliansens hetsjakt på socialbidrag och sjukersättning etc.


Nu till själva grejen. Jag gick härom dagen och språkade med min vän Michael (vilken är upphovsmannen till idéen) och då stötte på några lokala a-lagare, vilket gav upphov till lite spekulationer hur deras situation skulle lösas. Jag började fundera på vad det är för mening att ge socialbidrag till alkolister vilka istället för att betala hyra, mat och personhygien lägger pengar på billig sprit. Det är ett oerhört irrationellt kugghjul att låta medborgare betala skatt till att några andra medborgare lägger pengarna på alkohol. Vad jag föreslår är att till personer vilka socialen har vetskap om att vara alkoholister och inte är intresserade av att söka jobb och liknande faktorer, delar ut matkuponger till istället.

Det kan tyckas paradoxalt att jag som liberal vill sätta upp restriktioner till vad folk får eller inte får göra med sina pengar. Men de facto, derasa pengar är skattefinansierade och skatt skall generellt gynna allmänhetens bästa vilket är motsatsen i många fall. Vidare gynnar det även vederbörande personers hälsa. Så rikskuponger eller liknande alternativ gynnar de mesta helt enkelt.

Samhällets och statens uppgift skall vara att skydda och värna om dess medborgare och inte att uppmana till alkolism. Så istället för att ge uteliggare/a-lagare ett par tusen i näven varje månad vilket används för att köra en runda på systembolaget, ge dem matkuponger så de kan köpa ordentligt med mat, betala räkningar och liknande istället så att fler slipper hamna på gatan.


Mattias Wallentin

Varför ska vi bojkotta OS i Peking?

Såvida jag inte är helt ute och cyklar så har jag förstått att det är en allmänt vedertagen åsikt i LUF att man tycker att Sverige ska bojkotta OS i Peking. Argumenten må vara slipade och retorisk korrekta, för inte finns det väl en liberal där ute som vill stödja en diktatur? Frågan är dock inte huruvida man vill stödja en diktatur eller inte, frågan är vad det är för följder man vill åstadkomma efter att rampljusen släckts från landet.

Med historieböckerna som facit så kan vi med enkelhet se hur dagens demokratier en gång varit vidriga diktaturer. Stegen mot demokrati har varit brokliga, men de har skett, till skillnad från i bl.a. Kina, vars demokratiska utveckling varit obefintlig. Men, vad vi kan dra för slutsatser är att vår egna demokratiska utveckling har skett hand i hand med ekonomisk framgång, global insyn och en individuell strävan hos befolkningen. I Kina finns den ekonomiska framgången, även om den är ojämnt fördelad så är den befintlig. Nästa steg är något som jag kallar för global insyn, d.v.s. påtryckningar från omvärlden. Det är väl kanske här min åsikt strider mot LUFs. Påtryckningar från omvärlden är inte en bojkott, då man stryper den lilla dialog som faktiskt existerar. Påtryckningar är ständiga debatter, slipad retorik och bojkotter mot regimen som sådan. En bojkott mot OS bidrar inte till någonting annat än att regimen inte ser anledning att ens sätta sig vid förhandlingsbordet igen.

Att väcka en individuell strävan hos en befolkning som lider av regimens ständigt vakande piska kan tyckas vara en omöjlighet. Kineserna har som bekant inte tillgång till fri media och många är lyckligt ovetande (?) om deras egen situation. De är även delvis omedvetna om vad som sker utanför Kinas gränser, vilka friheter vi faktiskt har rätt till i västvärlden osv. Just OS kan vara en väg genom denna barriär. Västerlänningar blir nyfikna på Kina, kineser blir nyfikna på oss. När vi har kommit till den punkten så har vi redan vunnit mycket. Det är en omöjlighet att begära någonting som man inte vet existerar.

Förutom ökad turism bidrar OS även till ökad handel. Att handla med en diktatur svider, men följderna är än viktigare. En ökad lokal handel ger bättre livsmöjligheter för den enskilda individen. Vad vi aldrig får glömma är att man inte kräver yttrandefrihet förrän man har mat på bordet.

Jag vill inte försvara Kinas regim eller deras legitimitet att behandla dess befolkning som de gör. Men efter min egen resa i Kina för drygt 2 veckor sedan insåg jag att detta faktiskt är vår chans. Nu är en miljon kineser i arbete med förberedelserna. De väntar med spänning på oss. Oppositionen har en liten, liten chans att göra sin röst hörd. Vi får inte slarva bort denna chans. Det är dags att sluta fördöma och börja handla.

Josefine Malmgren

Politiskt bundna fackförbund

I dagarna lanserade SIF (Svenska Industriförbundet) och HTF (Handelsmännens tjänstemannaförbund) sin fusion, Unionen, vilken kommer att bli sveriges näst största fackförening. Unionen har över en halv miljon medlemmar och kommer att bli en den enda egentliga konkurenten till LO. Lands Organisationen, (LO) är egentligen inte en fackförening utan en organisation för fackföreningar. Där ingår bland annat IF Metall, Byggarbetarförbundet, Mediafacket och Kommunal (sveriges största fackförbund) m.f.l. Jag kommer fortsättningsvis referera till LO som en enhet (läs ett fackförbund), för enkelhetens skull.

Nu till kontentan. Anledningen till varför Unionen är ett mycket bättre påfund än LO är tämligen uppenbar. Den är inte politiskt bunden. LO är ingenting annnat än en psynonym till Social demokraterna. Detta är inte bara ett provokativt påstående från en kontroversiell "ungliberal", utan kalla fakta. LO:s ledning består av gamla sossar och vice versa. Anja Lundby Wedin och Mona Sahlin skulle för all del kunna vara samma person. Det räcker att läsa de olika medlemsförbundens egna facktidningar för att innan du bläddrat till sida 2, indoktrinerats av borgarhat och socialdemokratisk försköning. Det skall för övrigt understrykas att politiskt bundna fackföreningar över lag är något förlegat och omodernt, men eftersom LO är den absolut största av dessa och den förening med störst politisk makt och dylikt, är det just den som kritiseras här.

Jag är övertygad om att i en förening med dryga 2 miljoner medlemmar är inte alla Social demokrater. Förmodligen är det en överhängande majoritet av LO:s medlemmar sosse-sympatisörer men de resterande medlemmarna är likväl de tvugna att betala samma avgifter (vilken en stor del går till social demokratiskt kampanjning och liknande). Förmodligen är majoriteten* av Unionens medlemmar sympatisörer med alliansen, men likväl står förbundet objektivt. Det är solidaritet, en term LO verkar tro de har patent på.

Ett fackförbund skall se till sina medlemmars bästa och inget annat. Även om det ter sig så att LO-medlemmarnas bästa ofta står i linje med Social demokraternas politik, är det absurdum att utgå att så alltid skulle vara fallet.

I Svenska Akademins Ordbok, står det följande under Fackförening :
organiserad sammanslutning av (en orts) till samma fack l. fackgrupp hörande lönarbetare med syftemål att tillvarataga gemen­samma intressen beträffande arbetsvillkoren o. att söka höja arbetarklassen i ekonomiskt o. kulturellt hänseende.

Jag ser inte att ett fackförbund som står i direkt allians med Social demokraterna ser till sina medlemmars bästa, utan endast sossarnas bästa. En arbetare och en socialdemokrat är inte synonymer även om LO och S är det.

Jag kopplar instinktivt till Sovjet eller annan valfri socialistisk diktatur när det största partiet och den största fackorganisationen går hand i hand. För valfrihet, objektivitet och arbetarnas bästa! Bojkotta LO!

Mattias Wallentin


*Notera att dessa generaliseringar är mina, byggda på personlig uppfattning och har noll statistisk bakgrund eller bevisad substans