Begreppsdefinition

Eftersom många av de etablerade partierna med dess representanter gärna svänger sig med vissa PK-termer blir det ofta svårt för medborgare och väljare att veta va de olika representanterna lägger för värdering i begreppen. För visst låter det fint när Anja Lundby-Wedin vid första maj talar om solidaritet och frihet? Men vad menar hon egentligen?

Låt oss börja med något som till synes kan uppfattas som en utvattnad term men ändå är högst relevant i förmyndar-Sverige. Nämligen "frihet". I statsvetenskapliga kretsar brukar man tala om positiv och negativ frihet, eller frihet från och frihet till. När vänstern traditionellt talar om frihet, menar man positiv frihet (OBS! ej att förväxla med bra frihet), eller frihet till. Man talar då om frihet till exempelvis jobb. Frihet till sjukvård. Vad vänstern ofta glömmer när man talar om frihet är att frihet till något kräver att någon annan står för den friheten. För att A skall kunna ha frihet till exempelvis jobb eller skola, innebär det att B måste tillgodose A's behov. Som den skarpsinnige listat ut är inte detta reell frihet, då den till sidst og syvende kräver att någon annan tillgodoser din frihet. När liberaler talar om negativ frihet, eller frihet från, talar man om reell frihet. Inte bara frihet till religion utan även frihet från religion, frihet från förtryck från staten etc. Negativ frihet är i grund och botten den av de två versionerna av frihet som inte inskränker på någon annans frihet och bli således riktig frihet.

Låt oss analysera en annan term, som faktiskt är både urvattnad och innehållslös då politiker insisterar på att tala om denna klyscha. Nämligen "solidaritet". Egentligen är principen densamma som med frihet. När vänstern talar om solidaritet, talar man inte om riktig solidaritet. När vänstern talar om solidaritet menar man egentligen att ingen skall ha det bättre än någon annan. Kontentan när vänstern talar om solidaritet är att kollektivet är överordnat individen och att alla skall bidra oavsett om man är intresserad eller inte. Vi kan ta facket som exempel, är man inte medlem i facket är man inte solidarisk, då skall vi inte ens tala om att inte delta i en strejk för ens yrkeskår. Jag kan skriva en hel bok om vänsterns falska solidaritet men jag är övertygad om att ni har fattat konceptet (A skall tillgodose B's behov och vice versa). När liberaler däremot talar om solidaritet, talar man om frivillig solidaritet. Att exempelvis skänka pengar till tredje värden är ett utmärkt exempel på frivillig solidaritet, då de humana krafterna agerar individuellt istället för kollektivt och tvångsmässigt.

Om ovanstående krönika uppfattas som något kategoriserade och diffus, är det säkerligen rätt uppfattat. För det första är jag för tillfället både trött och bakfull och för det andra tenderar ofta kvasifilosofiska krönikor som denna att bli diffusa. Hoppas dock att ni håller till godo i denna första introduktion i begreppsdefinition. Annars kan jag bara tipsa om en "på gång" kampanj som LUF Väst strax skall introducera (initiativ och utformning av mig, Sanna Preifelt wwww.sannasrum.blogg.se, Joakim Malmberg http://malmbergliberal.wordpress.com). Kampanjen går under parollen "Vem fan är Jante?" och för den som vill smygtitta innan kampanjen är helt klar, surfa in på www.krossajante.blogg.se

//M.W

Chauvinistsvin

Jag publicerade föregående inlägg angående en snedvriden syn genusdebatten, på den eminenta LUF-Västbloggen (http://lufvast.blogg.se/). Detta gav en del intressanta och nyanserade reaktioner.... Nej, personer i allmänhet tyckte inte att det var en särskilt intelligent artikel. Fine. Däremot blev jag mäkta besviken, ledsen, arg och sårad då många av mina kära partikamrater kritiserade innehållet i min artikel. Inte egentligen att de kritiserade artikeln i sig. Snarare det faktum att de fördömde den, baktalade mitt bristande intellekt och ansåg att jag var en antikfeministisk chauvinist. Hade någon kurage att säga detta till mig? Icke, såklart.

Jag borde eventuellt inte vara så jävla naiv så att jag skulle tro att människor beter sig bättre bara för att de kan stoltsera med att vara med i det så "toleranta" liberala ungdomsförbundet. Det kan jag med handen på hjärtat säga. Jag var så naiv i min tro att man skulle ha ett högt åsiktstak och om man eventuellt inte delade min åsikt (vilket jag respekterar helt och fullt ut) skulle vederbörande i alla fall ha stake nog att debattera detta med mig (endast EN person gjorde på bloggen, credd till henne). Jag borde förvisso vetat bättre med tidigare erfarenheter i bagaget, men jag får väl skylla på en filantropisk och idealistisk människosyn. Annars är hela scenariot hur det ser ut idag. I frågor som feminism, klimathotet och prostitution är endast en åsikt politiskt korrekt och accepterad. Detta gäller även i de etablerade partierna och dess ungdomsförbund tydligen. Jag vill dock belysa att det inte gjorts några som helst försök att tysta ner eller svärta ner från "högre ort" utan officiellt och organisatoriskt är åsiktstaket högt. Trots att ovanstående paragraf kan låta lite kollektivistisk, cynisk och bitter, kokar det ner till att enskilda medlemmar beter sig som vandrande kromosomfel. Jag skall säga detta på ett ganska politiskt inkorrekt och rakt sätt till berörda parter och folk som känner sig träffade; dra åt helvete.

Ha en bra dag =)

Jesusartad skuldbeläggning och demoniseringen av den vite mannen

Jag tillhör den skara i samhället som är roten till allt ont, den skara som bär skuld för övrigt folks lidande. Jag är den vite, heterosexuella medelklassmannen. Inte nog med detta, jag är även etniskt svensk, protestant (på pappret) och akademiker. Förtryckarbilden har fått ett ansikte. Dock vill jag se mig själv som en kontemporär Jesus. Jag får bära andra människors skuld. I dagens stagnerande genusdebatt tenderar man allt för ofta gå till överdrift och klandra den vite mannen för allt ont.

En krönika som denna väcker ofta starka känslor hos feminister av olika slag och en spontanreaktion hos många är att jag har en skev bild av jämställdheten. För att jag inte skriver en krönika om att kvinnor skall ha lika rättigheter klassas jag som chauvinist som har missat hela poängen med jämställdhetsdebatten. Icke. Jag har sen tidig ungdom kämpat för lika lön för samma arbete, för jämställda könsroller i skolan och jag har trotsat väder och vind och delat ut flyers om jämställdheten den 8:e mars (Internationella kvinnodagen). Jag är dock trött på hur debatten ser ut idag. Att kvinnor offermålas och att män kollektivt skuldbeläggs. Det är inte på något sätt som så att jag inte är medveten om att realiteten är orättvis för kvinnor. Med detta sagt har vi ett problem, och den logiska följdfrågan bör te sig som så; hur göra? Skall vi försöka ändra på normer, värderingar och människors världsbild för att uppnå ett mer jämställt samhälle, eller skall vi med kvotering, kollektiv skuldbeläggning och demonisering av mannen försöka ersätta en orättvisa med en annan.

Denna skuldretorik har även tagit uttryck i rent praktiska konsekvenser även om den för det mesta endast leder till att man gör vanliga killar och män arga, men håller detta inombords i rädsla att klassa som manssvin eller dylikt om vederbörande yttrar sitt förtret. Exempelvis kan man notera hur (kommunala) badhus börjat införa speciella ”endast kvinnor-dagar”. Ingen stor grej per sig kanske, men symboliken är glasklar. Män objektifierar kvinnor och därför skall inte någon man, kille eller pojke vara välkommen på speciella dagar. Istället för att ta itu med det faktiska problem (vilket jag är övertygad om existerar) med att kvinnor objektifieras och trakasseras på badhus tar man enklaste lösningen och helt sonika förbjuder män och därigenom skapar en slags könstillhörighet och lägerstämmning. Ett kanske mer drastiskt exempel är skolväsendet. Detta reformerade man då man såg att kvinnor halkade efter och män generellt klarade av exempelvis matematik bättre. Då var den centrala frågan hur man skulle göra utbildningen mer förmånlig för tjejer. Nu när tjejer har mycket bättre betyg och är klart överrepresenterade vid universitet och högskolor präglas debatten av en ”you go girl-känsla”. Det finns åtskilliga ytterligare exempel men dessa är kanske de mest symboliska och tydliga.

Även om krönikan tenderar att eventuellt sporadiskt bli smått generaliserande och raljerande kvarstår kärnan i problematiken. I stället för att försöka utröna hur man skall lösa jämställdhetsproblematiken att svikta över till en skuldbeläggning av den ”traditionella förtryckaren”, d.v.s den vite mannen. För att avsluta lite smått klichéartat kan jag bara hoppas att det i framtiden inte skall finna några utpräglade könsroller, några skillnader i lön på grund av kön och att jag med andra vita män inte skall behöva bära den Jesusartade tunga bördan av en kollektiv skuld. För att fortsätta på de bibliska metaforerna är det inte helt långt ifrån sanningen att påstå att kvinnans så kallade arvsynd har tagit ytterligare ett kliv och överförts till 2000-talets man.

/Mattias Wallentin

Kärnkraft, en strålande idé.

Man kan få uppfattningen om mig, om man läser mina tidigare inlägg angående global warming och dylikt att jag skulle vara likgiltig gentemot miljöfrågor. Så är naturligtvis inte fallet. Även om jag fortfarande ställer mig tveksam mot hela global warming-hypen ser jag fortfarande problematik kring användandet av fossila bränslen. Det krävs ingen rymdforskarkompetens för att förstå att denna energikälla behöver kompletteras och på sikt, helt bytas ut.

För någon vecka sedan var jag på en skola i Falköping och skulle prata lite kort om kärnkraft. Eftersom just Falköping är ett inrotat Centerfäste med negativ syn på kärnkraft ansåg jag att det var av vikt att läsa på lite om de lokala förhållandena och dylikt. Sagt och gjort. Jag började räkna lite på hur många vindkraftverk som skulle behövas (Falköping har goda förutsättningar för just vindkraft). Jag räknade också på hur mycket energiskog som skulle behövas för att ersätta just kärnkraft. Nu vill jag belysa att mina uträkningar kanske inte är 100 % adekvata eftersom jag är blott en lekman på det matematiska området, men i generella drag är de rätt så goda. Hur som haver, över ett tusen vindkraftverk skulle inte ens kunna mäta sig med effektiviteten hos ett kärnkraftverk och om hela staden Falköping skulle vara täckt av energiskog, skulle förbränningen av denna ge lika mycket energi som en av Forsmarks reaktorer gör på en timma.

Dessa resultat är ganska talande i sig själva. Fördelarna med kärnkraft är klart övervägande, all annan energiutvinning och det enda logiska, i väntan på att fussionskraften är färdigutvecklad, är att utveckla, bruka och forska mer i kärnkraften. Dess effektivitet såväl som i kostnad och som i utvinning är helt enkelt i dagsläget oslagbar.

När man propagerar för kärnkraft hör det till det vanliga att man skulle vara mot alternativ energiförbrukning, så som vind och vattenkraftverk. Detta är givitvis absurt. Däremot ogillar jag förfarandet av skattemedel som går till att subventionera dessa ineffektiva energikällor. Jag ser ingen problematik till att man lägger skattepengar på vederbörande källor, men då skall de ske i form av att förbättra dessa genom forskning och effektivisering. Inte genom att godtyckligt ösa pengar över något som inte motsvarar den krävda energiförbrukning som behövs. En annan problematik vilket man ofta får höra är förvaringen av radioaktivt kärnavfall. Lösningen på denna fråga är återigen forskning. I Sverige är det enligt lag förbjudet att forska i effektivisering av kärnkraft. Du får forska i exempelvis rasbiologi om det skulle ligga nära dina preferenser, men alltså inte kärnkraft. En fundamental förutsättning för att någonsin kunna lösa problematiken kring avfallet är att vi faktiskt kan forska i det. Som föregångsexempel kan vi kolla på Finland där man forskat kring kärnkraft och förra året låg effektiviteten på kärnkraftverken på hela 94 %. Finlands kärnkraftverk klassas som de bästa i världen, på en femgradig skala där Sverige tyvärr gör ett mediokert resultat (gällande effektivitet, inte säkerhet).

Jag tycker det är tråkigt att det så ofta från vänsterhåll klagas över att vi bör ta miljöaspekter i beaktning när man inte har realistiska alternativ. Det kan tyvärr ge intrycket att miljöpartiet skulle ha en fungerande miljöpolitik.... För att lämna de politiska slagträna därhän vill jag bara avslutningsvis belysa det faktum att kärnkraft är i dagsläget det enda realistiska och på det stora hela en strålande idé (göteborgshumor när den är om sämst).

Mattias Wallentin