Vad hände med ALLmäna val?

Denna krönika skulle egentligen publicerats på siten newsmill i kategorin "kvinnornas val". Eftersom man var född med penis var det tydligen helt okej att inte publicera denna krönika. Så here it goes!

Kvinnornas val 2010. Attans, jag som också hade tänkt och gå och rösta, men det får väl dröja till 2014. Då kanske det blir medborgarnas val? Frånsett den konstiga rubriksättningen på ämnet, vilken jag misstänker bara är framlagd för att lyfta själva jämställdhetsfrågan, kan vi se hur de flesta mediala PK-debattörerna tävlar om vem som är mest jämställd. Gott så. Men problemet med denna bissarra tävling där särlagstiftning, kvotering och kollektiv skuldbeläggning av mannen och offermålning av kvinnan är allt för vanliga inslag ofta inte är förankrad i de svenska hemmen. 89 % av svenska folket vill inte att staten skall lägga sig i föäldrarfösäkringen (DN, 2009 – 11 - 20) och i senaste rapporten som kom från SOM-institutet rankades frågan om jämställdhet långt ner och endast 2 % ansåg att det var en av de absolut viktigaste frågorna anno 2010. Innebär detta då att svenska folket struntar högaktningsfullt i jämställdhet? Knappast. Snarare att svenska folket har greppat något den mediala, politiskt korrekta eliten inte har gjort. Nämligen det faktum att Sverige faktiskt är jämställt. Detta skall naturligtvis inte förväxlas med det faktum att det finns en stor jämställdhetsproblematik, såsom knepig lönebildning, diskriminering inom vårdnadstvister samt konstiga normer kring kvinnors och mäns sexualitet. Men är det inte härligt att istället för att klaga faktiskt ge oss själva en klapp på axeln för att vi kommit så långt som vi har? Nej, det tycker inte jag heller. Mycket skall göras, men kampen ligger häri att mota bort kollektivistivrarna

Det absolut största hindret för reell jämställdhet i Sverige är näppeligen ”de patriarkala strukturerna”, utan snarare fenomen som det här, nämligen ämnen som det jag faktiskt skriver i. Den könsseperatism och kollektiva särskiljningen som görs från medialt och politiskt håll är det absolut största hotet mot jämställdheten. Jag vill absolut inte förringa kvinnokampen på något sätt. Dock vill jag anse att den är avslutad. I alla fall i en juridisk, lagstiftande aspekt. Sveriges rikes lagbok är idag könsneutral i de mest relevanta avseenden. Lika inför lagen har aldrig haft så mycket mening som det har idag. I de flesta fall, that is. På vissa punkter är till och med män diskriminerade (det finns exempelvis ingen lag om mansfrid, barnbidrag betalas automatiskt ut till mödrar samt riktade skattesubventioner till kvinnliga organisationer, företagare osv).

Hur som haver är andemeningen med detta att vi måste sluta prata i termer om manligt och kvinnligt. Och nej, nu pratar jag inte om könsroller och grejer. Poängen är att vi måste se individer före könslig tillhörighet. Vi måste sluta prata om kollektiva intressen. Helt enkelt, vi måste lägga ner saker som ”kvinnornas val 2010”.

Jag är helt på det klara med att både vänster och högerfeminister nu himlar med ögonen, suckar och tänker ”inte igen, inte ännu en chauvinist som inte insett vad det handlar om”. Jag säger inte att vi skall lägga oss ner platt och ignorera problem där problem finns. Men vi skall verkligen inte heller måla fan på väggarna och tala om könslig separatism och kollektiva särintressen. 1923 kan jag köpa om att vi snackade om kvinnornas val. Inte 2010.

Begreppsdefinition

Eftersom många av de etablerade partierna med dess representanter gärna svänger sig med vissa PK-termer blir det ofta svårt för medborgare och väljare att veta va de olika representanterna lägger för värdering i begreppen. För visst låter det fint när Anja Lundby-Wedin vid första maj talar om solidaritet och frihet? Men vad menar hon egentligen?

Låt oss börja med något som till synes kan uppfattas som en utvattnad term men ändå är högst relevant i förmyndar-Sverige. Nämligen "frihet". I statsvetenskapliga kretsar brukar man tala om positiv och negativ frihet, eller frihet från och frihet till. När vänstern traditionellt talar om frihet, menar man positiv frihet (OBS! ej att förväxla med bra frihet), eller frihet till. Man talar då om frihet till exempelvis jobb. Frihet till sjukvård. Vad vänstern ofta glömmer när man talar om frihet är att frihet till något kräver att någon annan står för den friheten. För att A skall kunna ha frihet till exempelvis jobb eller skola, innebär det att B måste tillgodose A's behov. Som den skarpsinnige listat ut är inte detta reell frihet, då den till sidst og syvende kräver att någon annan tillgodoser din frihet. När liberaler talar om negativ frihet, eller frihet från, talar man om reell frihet. Inte bara frihet till religion utan även frihet från religion, frihet från förtryck från staten etc. Negativ frihet är i grund och botten den av de två versionerna av frihet som inte inskränker på någon annans frihet och bli således riktig frihet.

Låt oss analysera en annan term, som faktiskt är både urvattnad och innehållslös då politiker insisterar på att tala om denna klyscha. Nämligen "solidaritet". Egentligen är principen densamma som med frihet. När vänstern talar om solidaritet, talar man inte om riktig solidaritet. När vänstern talar om solidaritet menar man egentligen att ingen skall ha det bättre än någon annan. Kontentan när vänstern talar om solidaritet är att kollektivet är överordnat individen och att alla skall bidra oavsett om man är intresserad eller inte. Vi kan ta facket som exempel, är man inte medlem i facket är man inte solidarisk, då skall vi inte ens tala om att inte delta i en strejk för ens yrkeskår. Jag kan skriva en hel bok om vänsterns falska solidaritet men jag är övertygad om att ni har fattat konceptet (A skall tillgodose B's behov och vice versa). När liberaler däremot talar om solidaritet, talar man om frivillig solidaritet. Att exempelvis skänka pengar till tredje värden är ett utmärkt exempel på frivillig solidaritet, då de humana krafterna agerar individuellt istället för kollektivt och tvångsmässigt.

Om ovanstående krönika uppfattas som något kategoriserade och diffus, är det säkerligen rätt uppfattat. För det första är jag för tillfället både trött och bakfull och för det andra tenderar ofta kvasifilosofiska krönikor som denna att bli diffusa. Hoppas dock att ni håller till godo i denna första introduktion i begreppsdefinition. Annars kan jag bara tipsa om en "på gång" kampanj som LUF Väst strax skall introducera (initiativ och utformning av mig, Sanna Preifelt wwww.sannasrum.blogg.se, Joakim Malmberg http://malmbergliberal.wordpress.com). Kampanjen går under parollen "Vem fan är Jante?" och för den som vill smygtitta innan kampanjen är helt klar, surfa in på www.krossajante.blogg.se

//M.W

Chauvinistsvin

Jag publicerade föregående inlägg angående en snedvriden syn genusdebatten, på den eminenta LUF-Västbloggen (http://lufvast.blogg.se/). Detta gav en del intressanta och nyanserade reaktioner.... Nej, personer i allmänhet tyckte inte att det var en särskilt intelligent artikel. Fine. Däremot blev jag mäkta besviken, ledsen, arg och sårad då många av mina kära partikamrater kritiserade innehållet i min artikel. Inte egentligen att de kritiserade artikeln i sig. Snarare det faktum att de fördömde den, baktalade mitt bristande intellekt och ansåg att jag var en antikfeministisk chauvinist. Hade någon kurage att säga detta till mig? Icke, såklart.

Jag borde eventuellt inte vara så jävla naiv så att jag skulle tro att människor beter sig bättre bara för att de kan stoltsera med att vara med i det så "toleranta" liberala ungdomsförbundet. Det kan jag med handen på hjärtat säga. Jag var så naiv i min tro att man skulle ha ett högt åsiktstak och om man eventuellt inte delade min åsikt (vilket jag respekterar helt och fullt ut) skulle vederbörande i alla fall ha stake nog att debattera detta med mig (endast EN person gjorde på bloggen, credd till henne). Jag borde förvisso vetat bättre med tidigare erfarenheter i bagaget, men jag får väl skylla på en filantropisk och idealistisk människosyn. Annars är hela scenariot hur det ser ut idag. I frågor som feminism, klimathotet och prostitution är endast en åsikt politiskt korrekt och accepterad. Detta gäller även i de etablerade partierna och dess ungdomsförbund tydligen. Jag vill dock belysa att det inte gjorts några som helst försök att tysta ner eller svärta ner från "högre ort" utan officiellt och organisatoriskt är åsiktstaket högt. Trots att ovanstående paragraf kan låta lite kollektivistisk, cynisk och bitter, kokar det ner till att enskilda medlemmar beter sig som vandrande kromosomfel. Jag skall säga detta på ett ganska politiskt inkorrekt och rakt sätt till berörda parter och folk som känner sig träffade; dra åt helvete.

Ha en bra dag =)

Jesusartad skuldbeläggning och demoniseringen av den vite mannen

Jag tillhör den skara i samhället som är roten till allt ont, den skara som bär skuld för övrigt folks lidande. Jag är den vite, heterosexuella medelklassmannen. Inte nog med detta, jag är även etniskt svensk, protestant (på pappret) och akademiker. Förtryckarbilden har fått ett ansikte. Dock vill jag se mig själv som en kontemporär Jesus. Jag får bära andra människors skuld. I dagens stagnerande genusdebatt tenderar man allt för ofta gå till överdrift och klandra den vite mannen för allt ont.

En krönika som denna väcker ofta starka känslor hos feminister av olika slag och en spontanreaktion hos många är att jag har en skev bild av jämställdheten. För att jag inte skriver en krönika om att kvinnor skall ha lika rättigheter klassas jag som chauvinist som har missat hela poängen med jämställdhetsdebatten. Icke. Jag har sen tidig ungdom kämpat för lika lön för samma arbete, för jämställda könsroller i skolan och jag har trotsat väder och vind och delat ut flyers om jämställdheten den 8:e mars (Internationella kvinnodagen). Jag är dock trött på hur debatten ser ut idag. Att kvinnor offermålas och att män kollektivt skuldbeläggs. Det är inte på något sätt som så att jag inte är medveten om att realiteten är orättvis för kvinnor. Med detta sagt har vi ett problem, och den logiska följdfrågan bör te sig som så; hur göra? Skall vi försöka ändra på normer, värderingar och människors världsbild för att uppnå ett mer jämställt samhälle, eller skall vi med kvotering, kollektiv skuldbeläggning och demonisering av mannen försöka ersätta en orättvisa med en annan.

Denna skuldretorik har även tagit uttryck i rent praktiska konsekvenser även om den för det mesta endast leder till att man gör vanliga killar och män arga, men håller detta inombords i rädsla att klassa som manssvin eller dylikt om vederbörande yttrar sitt förtret. Exempelvis kan man notera hur (kommunala) badhus börjat införa speciella ”endast kvinnor-dagar”. Ingen stor grej per sig kanske, men symboliken är glasklar. Män objektifierar kvinnor och därför skall inte någon man, kille eller pojke vara välkommen på speciella dagar. Istället för att ta itu med det faktiska problem (vilket jag är övertygad om existerar) med att kvinnor objektifieras och trakasseras på badhus tar man enklaste lösningen och helt sonika förbjuder män och därigenom skapar en slags könstillhörighet och lägerstämmning. Ett kanske mer drastiskt exempel är skolväsendet. Detta reformerade man då man såg att kvinnor halkade efter och män generellt klarade av exempelvis matematik bättre. Då var den centrala frågan hur man skulle göra utbildningen mer förmånlig för tjejer. Nu när tjejer har mycket bättre betyg och är klart överrepresenterade vid universitet och högskolor präglas debatten av en ”you go girl-känsla”. Det finns åtskilliga ytterligare exempel men dessa är kanske de mest symboliska och tydliga.

Även om krönikan tenderar att eventuellt sporadiskt bli smått generaliserande och raljerande kvarstår kärnan i problematiken. I stället för att försöka utröna hur man skall lösa jämställdhetsproblematiken att svikta över till en skuldbeläggning av den ”traditionella förtryckaren”, d.v.s den vite mannen. För att avsluta lite smått klichéartat kan jag bara hoppas att det i framtiden inte skall finna några utpräglade könsroller, några skillnader i lön på grund av kön och att jag med andra vita män inte skall behöva bära den Jesusartade tunga bördan av en kollektiv skuld. För att fortsätta på de bibliska metaforerna är det inte helt långt ifrån sanningen att påstå att kvinnans så kallade arvsynd har tagit ytterligare ett kliv och överförts till 2000-talets man.

/Mattias Wallentin

Kärnkraft, en strålande idé.

Man kan få uppfattningen om mig, om man läser mina tidigare inlägg angående global warming och dylikt att jag skulle vara likgiltig gentemot miljöfrågor. Så är naturligtvis inte fallet. Även om jag fortfarande ställer mig tveksam mot hela global warming-hypen ser jag fortfarande problematik kring användandet av fossila bränslen. Det krävs ingen rymdforskarkompetens för att förstå att denna energikälla behöver kompletteras och på sikt, helt bytas ut.

För någon vecka sedan var jag på en skola i Falköping och skulle prata lite kort om kärnkraft. Eftersom just Falköping är ett inrotat Centerfäste med negativ syn på kärnkraft ansåg jag att det var av vikt att läsa på lite om de lokala förhållandena och dylikt. Sagt och gjort. Jag började räkna lite på hur många vindkraftverk som skulle behövas (Falköping har goda förutsättningar för just vindkraft). Jag räknade också på hur mycket energiskog som skulle behövas för att ersätta just kärnkraft. Nu vill jag belysa att mina uträkningar kanske inte är 100 % adekvata eftersom jag är blott en lekman på det matematiska området, men i generella drag är de rätt så goda. Hur som haver, över ett tusen vindkraftverk skulle inte ens kunna mäta sig med effektiviteten hos ett kärnkraftverk och om hela staden Falköping skulle vara täckt av energiskog, skulle förbränningen av denna ge lika mycket energi som en av Forsmarks reaktorer gör på en timma.

Dessa resultat är ganska talande i sig själva. Fördelarna med kärnkraft är klart övervägande, all annan energiutvinning och det enda logiska, i väntan på att fussionskraften är färdigutvecklad, är att utveckla, bruka och forska mer i kärnkraften. Dess effektivitet såväl som i kostnad och som i utvinning är helt enkelt i dagsläget oslagbar.

När man propagerar för kärnkraft hör det till det vanliga att man skulle vara mot alternativ energiförbrukning, så som vind och vattenkraftverk. Detta är givitvis absurt. Däremot ogillar jag förfarandet av skattemedel som går till att subventionera dessa ineffektiva energikällor. Jag ser ingen problematik till att man lägger skattepengar på vederbörande källor, men då skall de ske i form av att förbättra dessa genom forskning och effektivisering. Inte genom att godtyckligt ösa pengar över något som inte motsvarar den krävda energiförbrukning som behövs. En annan problematik vilket man ofta får höra är förvaringen av radioaktivt kärnavfall. Lösningen på denna fråga är återigen forskning. I Sverige är det enligt lag förbjudet att forska i effektivisering av kärnkraft. Du får forska i exempelvis rasbiologi om det skulle ligga nära dina preferenser, men alltså inte kärnkraft. En fundamental förutsättning för att någonsin kunna lösa problematiken kring avfallet är att vi faktiskt kan forska i det. Som föregångsexempel kan vi kolla på Finland där man forskat kring kärnkraft och förra året låg effektiviteten på kärnkraftverken på hela 94 %. Finlands kärnkraftverk klassas som de bästa i världen, på en femgradig skala där Sverige tyvärr gör ett mediokert resultat (gällande effektivitet, inte säkerhet).

Jag tycker det är tråkigt att det så ofta från vänsterhåll klagas över att vi bör ta miljöaspekter i beaktning när man inte har realistiska alternativ. Det kan tyvärr ge intrycket att miljöpartiet skulle ha en fungerande miljöpolitik.... För att lämna de politiska slagträna därhän vill jag bara avslutningsvis belysa det faktum att kärnkraft är i dagsläget det enda realistiska och på det stora hela en strålande idé (göteborgshumor när den är om sämst).

Mattias Wallentin

Legitim våldtäkt av konstitutionen.

Det finns många ”politiska spörsmål” som man kan störa sig på. Det finns även juridiska misshälligheter vilka i gemene mans ögon kan vara tveksamma. När dessa agerar i symbios i en mixtur anser jag det svenska rättsväsendet är hotat. Jag talar om det politiserade rättsväsendet gällande politiskt tillsatta nämndemän. Dessa lekmän är tillsammans med jurister de som dömer i brottsmål. Det står grundlagsskrivet att det svenska rättssystemet skall stå fritt från politiska influenser.

Det må vara en cynisk uppfattning, men jag vågar påstå att inte alla politiska nämndemän dömer utifrån total objektivism alla gånger, utan kanske har dels politiska som karriärmässiga mål med deras domar. Detta är som ni förstår inget jag kan bevisa med empiriska data, utan bara förmoda. Vidare tycker jag att det blir påfallande mer aktuellt då Sverigedemokraterna gör successiva framstega och tar plats vid diverse domstolar och deras medlemsantal ständigt pekar uppåt. Jag vill inte hamna i klyschan och döma ut alla Sverigedemokrater och dra ett likhetstecken med att vederbörande skulle vara rasister och oprofessionella. Dock vill jag lika lite ha ett gäng snoriga muf-ungar som dömer ut ett par misstänkta afa-personer eller ett gäng vänsterpartister som skall döma ut ekobrottslingar.

Kontentan är självklart inte SD som parti och vilka konsekvenser det kan få. Men jag vill dock belysa det extra mycket då problematiken som uppdagas riskerar att bli mycket mer påfallande då SD kommer in. Givetvis är det tragiskt att problemet i sig har uppmärksammats mer bara för att SD ökar, för jag vill tillstå att det är själva kärnan och inte just SD som är problemet. Själva argumentationen behövs enligt mig inte utvecklas så mycket vidare. Det är inte hjärnkirurgi på att förstå resonemanget med politiska nämndemän egentligen strider mot konstitutionen. I tingsrätten är de tillsatta nämndemännen i majoritet och kan rent hypotetiskt köra över den juridiska expertisen, d.v.s. domaren. Domstolarna är inte fria från politiska influenser. I slutändan handlar det inte om något annat än, statligt, legitim och pur våldtäkt på den svenska konstitutionen.

Kulturelitism och pöbelförtryck

De få läsare som faktiskt sporadiskt kikar in bloggen kan förhoppningsvis notera 2 saker. Det ena är att jag, Mattias Wallentin, är den enda som faktiskt bloggar här. Således gör jag detta till min mer "personligt vinklade" blogg, istället för LUF Lerums åsiktssfär. Vidare så är jag nu tillbaka efter uppehållet och kommer förhoppninhdsvis blogga mer frekvent under kommande år. Nu till själva "grejen".

I hjärta och själ är jag libertarian. Reellt känns det här för mig dock som en utopi, ett högerns svar på riktig kommunism. Således är jag i tanke och handling socialliberal. Därför är det för mig acceptabelt, trots jag inte blivit tillfrågad, att staten tar mina pengar till vissa essentiella saker såsom skola, försvar, omsorg etc. Dessa saker fyller en sån uppenbar funktion att dess rättfärdigade kanske inte ens behöver förklaras, även om den kan ifrågasättas. Vad som däremot får mig mycket upprörd är de övriga ändamål som kommun, landssting och stat tar mina pengar till. Det som allra främst gör mig moraliskt indignerad är det absurda kulturstödet.

Jag vill klargöra att det finns enligt mig en klar distinktion på kultur och kultur. Att finansiera bibliotek till nytta för allmänhetens intresse är i mina ögon samhällsfrämjande i detta kunskapssamhället. Sen vill jag också tillstå att vissa delar av kulturstödet även är rimligt då det exempelvis går till ungdomsgårdar och dylikt. Dock delas kulturstöd ut på subjektiv bedömning vilket gör att det blir en normsättande funktion. Den etablerade antropologiska kulturen som jag ser som elitistisk, ex opera och värdelösa föreställningar under epitet modernism anser jag inte heller vara kultur.

Nu kan det tyckas paradoxalt att jag tycker det är fel att kulturstödet delas ut på subjektivt bevåg samtidigt som jag anser att det bör ges till exempelvis fritidsgårdar och bibliotek. Jag skulle vilja säga att kulturstöd bör ges till saker som kan vara direkt samhällsfrämjande. Att kidsen har någonstans att ta vägen istället för att hänga på stationen och fri tillgång till till litteratur och upplysning talar sitt tydliga språk. Operor och teatrar gör det inte. Visst går det att argumentera att kultur (i den allmänt vedertagna bemärkelsen, dvs operor osv) är nödvändiga för samhället och att vi behöver kultur för ett rikt samhällsliv. Jag har visserligen inga empiriska data som backar upp min tes, men jag sätter min tilltro att gemene man inte besöker evenemang i den mån vad kultur kostar gemene man som skattebetalare. Och när/om vederbörande gör detta tror jag också att personen ifråga skulle haft möjlighet till detta även om det var privatfinansierat. För i många fall går kulturstöd till "smala" kulturgrupper, och när det går då det går till större föreningar och operor är det också lite förvanskligt då många skulle klara sig utmärkt utan.

Summa summarum, kulturstödet bör avskaffas för att det är normsättande, dvs att staten talar om vad kultur är, för att skattepengar går till något som inte tillför något konstruktivt i samhällsfrämjande form och för att kultur kommer att leva vidare utan ekonomisk konstgjord andning.