Sverige - Ett ansikte för interventionisterna och moralisterna

Sverige är tillsammans med Nordkorea de enda länderna i världen med statligt monopol på medicin. Sverige har bland de högsta avgifterna i hela världen för statlig "fri" television och Sverige är bland de sista länderna i världen vilka har ett statligt alkoholmonopol.
Varför ter det sig så här? Varför tar sig en modern välfärdsstat som Sverige sig friheterna att inkräkta i våra personliga liv och val? En klart bidragande faktor är de senaste decenniernas korrumperade sosse-styre vilka legitimerar sina brott mot medborgarnas rättigheter med sin moraliserande pekpinne, att de minsann vet vad som är bäst för oss. Nedan följer den första delen i följetången om förmyndarstaten Sverige.

Svenska hushåll betalar lite drygt 2000 sek per år och per hushåll för att få ta del av den svenska "fria" televisionen. Sporadiskt när man bläddrar förbi SVT, är det inte allt för ovanligt att något "dokumentärprogram" om fördelanarna med Planekonomi, hyllningspropaganda till Castro eller "rätt-i-tiden-hata-USA-program" dyker upp. Inte nog med att man skall få socialistisk propaganda nerkörd i halsen, man är så illa tvungen att betala för vederbörande också. Jag förstår att en stor del av befolkningen tycker SVT har en rad intressanta och bildande program, men tvinga inte oss som inte anser så betala för det.

Det är ett sällan skådat hyckleri att påstå att det skulle vara osolidariskt att inte betala TV-licens därför att man inte främjar vad en minoritet anser vara kulturellt berikande, samt att man skall vara solidarisk mot de minoriteter vilka inte kan se sina finska nyheter på teckenspråk någon annan stans. För var ligger solidariteten mot de som inte delar denna åsikt? Och var ligger solidariteten gentemot de fattiga, pensionärer och dylikt vilka knappt kan undvara 2000 per år till "fri television". Rent instinktivt relaterar jag själva ordet TV-licens till någon sovjetisk satelitstat eller annan valfri diktatur. För om jag har köpt mig en egen TV kan jag också välja vad jag vill se på min alldeles egna TV, dock måste jag betala för det jag inte ser på. Den logiska lapsusen här är slående. Går jag in i till exempel en skoaffär köper jag endast de skorna jag anser vara snygga, prisvärda och kvalitativa. Jag köper inte (personligen) skor för att någon annan anser dem vara snygga, jag köper inte för mer än vad jag vill ha och jag köper inte heller skor vilka ser ut att inte hålla mina personliga krav. Jag låter metaforen tala för sig själv.

Inte heller har vi sett någon drastiskt skillnad efter regeringsbytet, förutom det faktum att våra folkkära politiker inte lyder efter samma lagar som vi andra. När den så kallade ”alliansen” vilka skall ha en någorlunda liberal grund inte bemödar sig med att ta bort en vidrig förtryckarskatt, då vet man att man bor i förmyndarstaten och jantelagens Sverige, så hoppas ni alla betalat TV-licensen!

Mattias Wallentin